Gott nytt år!

Pepparkaks-huset har sagt upp sig. Kanske det får symbolisera att vi går ett nytt år till mötes med nya mål och nya tag.

Finn fem fel

Min julgrupp har förvandlats till en little pet shop-djungel...

Födelsadagsbarn och Hello Kitty-party

I år blev det en Hello Kitty-tårta à la konditori. Vad mer kan man önska sig när man fyller sju år?

Tid att tänka tillbaka...

Ikväll sitter jag här och tänker på vad jag gjorde för exakt sju år sedan. Det var fredag kväll och jag var gravid i vecka 30. Jag och mannen T hade begett oss till förlossningen för en kontroll på grund av en molande smärta jag fått i sidan, inget att oroa sig för sa de, men med tvilling-graviditeter kan man ju aldrig veta...
 Nej, just det, för bara några timmar senare var jag tvåbarns-mamma till två underbara flickor.  Små räkor som inte ens vägde tre kilo tillsammans. Morgonen innan de föddes hade jag varit på ultraljud där det sades att allt såg bra ut och att de vägde bra, minst 250 gram mer än vad de egentligen gjorde när de sedan föddes tidigt på lördagsmorgonen. Ja, de vägde 1260 och 1510 gram och jag kan lova att barn som väger under två kilo inte ens är lite kul att hålla, så små och sköra.
Efter sju veckors turbulent tid fick vi komma hem med våra små underverk. Idag har jag svårt att minnas hur den tiden egentligen var, när ingenting blev som man hade tänkt och att man inte hade möjlighet att kunna ta hand om sina barn på det sätt som de flesta föräldrar vill den första tiden. Jag kan inte riktigt fatta att de har blivit så stora, dessa små, små fågelungar.
Grattis på sjuårs-dagen, mina fina prinsessor!

Tomtens hus är funnen!

För visst måste det vara här tomten bor, det går ju inte att ta miste på! Han var dock inte hemma när fyra nyfikna barn knackade på... det var fel dag att komma på, på självaste julafton...

Nu så är den glada julen slut!

Fast enligt vissa varar den ju fram till påsk, men jag är ganska nöjd såhär, faktiskt.
Vi har haft en härlig jul i småland hos min goa storebror och hans familj. Sällskapet har varit toppen, tomten glad och snäll, maten god och julgranen ovanligt ful, enligt svägerskan min. Tja, ni får själva avgöra...
På juldagen hade vi en själavårdande avkopplings-dag inne i storstaden i närheten av där min bror bor, hans fru har ett spa där som vi disponerade fullt ut, hela sällskapet. Mer avkopplande än så kan livet knappt bli. Nu är vi hemma igen och idag har vi haft den sista träffen av släktingar som vi inte hunnit med i jul-rushen så nu är vi på plus på "att-göra-listan" igen!

Nu tar jag jul-ledigt!

Nu tar jag lite välförtjänt jul-semester och passar på att andas litegrann. Imorgon åker familjen E till trollskogarna i småland och firar en lugn och skön jul med store bror och hans familj. Lagom mycket stim och stoj, fyra vuxna och fyra barn, lite småländsk kyla och förmodligen liiite för mycket snö för min smak. Men dock är julen väldigt fin när den är vit!

Idag är jag trött, med all rätt!

Sen kväll igår, fina vänner på middag, nattsudd och möjligtvis ett par glas vin för mycket... En kul, lång, galen kväll...Och ändå sitter jag här nu, klockan mitt i natten... Men man lever ju bara en gång, sen ska man vara död så jädrans länge, då är det lika bra att inte sova bort allt för myckt tid. Fast nu är det nog ändå tid för sängen, tack och godnatt från mig, imorgon är en annan dag!

Ja, ja, vintern kommer ju varje år.

Ok, vintern är ju fin på sitt sätt, men jag kan utan att ljuga konstatera att sommaren är liiite mer favorit-årstid för min del. Jag lider sällan, möjligtvis litegrann när temperaturen går över 30 grader. Men när det är vinter, ja, då är jag beredd att gå i ide när graderna sjunker till under noll. Men jag gläds åt mina fina flickor som utan att protestera gladeligen är ute mest hela tiden när det är snö.

Ja, se det snöar...

Ja, jag önskade mig en vit jul, som de flesta andra, antar jag. Men hallå?!  En decimeter hade ju räckt, inte en meter... Jag bor ju faktiskt i södra delen av Sverige, inte i fjällen...

Så mycket "Super" över mig...

Jag brukar vilja se mig själv som Supersnälla silver-Sara-typen...snäll, hjälpsam, glad, positiv och så. Men denna helgen har jag förvandlats till Supersura sunk-Sara... Hur gick det till, jag kan inte ens minnas att någon kallat mig dum??!

Fotograferna övar.

Ett av favoritnöjena för mina sjuåringar är att leka med kameran, clownen J framför kameran och teknikern A bakom. Då brukar det bli såhär:
<---------------------------------

Nu är det jul här i vårt hus...

...och jag har gjort julgodis, hopp tralalala.
 Allt för att vinna lite mamma-poäng och att övertyga barnen och mannen att vi är en riktig Svensson-familj som gör juliga saker tillsammans mitt i all vardags-stress och alla måsten. Lite varje vecka måste man pyssla såhär innan jul, så man blir en bra förebild för barnen.
Årets julkort är också klara och färdig-adresserade, nu ska jag bara ta mig till affären och köpa lite frimärken, helst innan jul, då, förstås...

Present-handel.

Jo, snart fyller mina prinsessor år... På värnlösa barns dag faktiskt, lite ironiskt (men något bättre än när det hette menlösa barns dag... ) då detta är den enda dagen i kalendern som någonsin har roat mig ( minns du, M?) med tanke på hur den hette förr (anser f.ö. inte att några barn på något sätt kan vara menlösa, därav ironin). Och mina barn tillhör sällan kategorin värnlösa, snarare tvärtom.
Hursomhelst så var jag och mannen T ute och handlade presenter i helgen, med morfar i sällskap, som officiell barn-passare under tiden som vi tisslade och tasslade runt i diverse leksaks-affärer. Ja, morfar hade barnbarns-tid på MAX med glass och andra nyttigheter under tiden som jag och T storshoppade på Toys R Us. Inköpet blev en varsin Nintendo DS, hoppas nu de kan hålla till godo med dessa leksaker i många år...

Tack, någon...

Ja, tack till den som löste mitt problem med kommentarer (undrar om det var något jag gjorde, nu igen?!) för nu har alla kommentarerna kommit tillbaka igen, undras vad det var som hände denna gången??! Hursomhelst tackar jag ödmjukast, vet dock inte vem som förtjänar tacket... Expert som jag är...

Pyssel, pyssel.

Det årliga pepparkaks-huset är färdigt! Med tillhörande brända fingrar (smält socker är inte bra...) och otåliga  barn. Tjejerna tyckte inte det var någon idè att spara på non-stopen.

Superhjälte-mamman!

Idag känns det som om jag har hunnit precis allt som jag hade tänkt och lite till, det känns riktigt bra.
Tjejerna hade en kompis med hem efter fritids, dessutom fick jag trevligt besök av väninnan J och dottern. Efter allt kaffe till mammorna och bus för barnen hann vi med en dusch innan kvällsmaten.
Sedan fick vi ett pyssel-infall och gjorde smällkarameller till julafton, med tillhörande godis-fyllning och allt. En varsin till varje barn, mina två tjejer och min brors två killar, eftersom vi ska till småland och fira jul hos honom och hans familj i år (kul!). Vi hann klart precis lagom till årets julkalender, och jag blev så glad när jag såg att den i år handlar om Superhjältarna Supersnälla silver-Sara och Stål-Henrik för det är riktigt bra barn-TV.
 Och att hinna få tid till lite mys innan sängdags, det gör att jag känner mig nöjd! Det enda jag saknade i kväll var mannen i huset som har varit iväg på andra projekt hela kvällen, men det tar vi igen en annan dag.

Så har jag gjort det...igen...

Ja, jag har lyckats pilla på någon inställning IGEN! Denna gången försvann alla mina kommentarer som jag fått på inläggen, och som vanligt har jag ingen aning om vad jag gjort och hur jag får det ogjort. Så nu vill jag be om ursäkt till alla er som någon gång kommenterat på min blogg, jag har inte tagit bort kommentarerna med flit och jag vet inte ens hur jag gjorde. Sorry!
 Man lär så länge man lever...

Födelsedag: Idag har jag fått kärlek!

Idag väckte mannen och barnen mig, dagen till ära, med kaffe på sängen. Sedan fick jag direktiv att gå ner och kolla i hallen, och där stod denna skönhet, en rosa cykel! Jag trodde aldrig i mitt liv att jag någonsin mer skulle äga en rosa cykel igen, när jag för tio år sedan bytte min tvåfärgade, vit/cerise, 80-tals cykel till en gul mountain-bike. Men min man vet vad jag gillar, och vem vill inte äga en BEKVÄM kärringcykel?! Förmodligen alla som har cyklat mountain-bike i tio år...  Och, nej, en rosa cykel kan aldrig bli tantig, även om den kallas kärring-cykel, har tre växlar, bakbroms, cykelkorg och dynamo!
Dagen har varit riktigt mysig för övrigt, middag med min mamma och pappa och kvalitetstid med familjen.

Nu är det advent!

Nu har jag gjort min årliga advents-ljusstake. I år blev det två, i handstöpta ljus (tack, jobbarkompis C! ). Förra året var jag med och stöpte ljus själv (jättemysigt, snacka om att skapa jul-stämning!),  men i år hade jag inte tid. Jag bojkottar alla massproducerade plåt-lådor till advents-ljusstakar och föredrar att göra egna, olika för vart år och utan flugsvampar.
 Dessutom vill jag ge mig själv ett par blygsamma hurra, då det blev så att jag fyller år på första advent i år. Japp, jag fyller 25! (...som varje år de senaste åtta åren, men inte har jag någon åldersnojja för det...)

Finns det någon regel man borde känna till?

Alltså, angående julen, hur mycket julklappar man borde köpa, vem man borde träffa, hur mycket mat det är tillåtet att frossa i sig... För jag tycker att jul-ångesten blir mer påtaglig för varje år som går...
och på söndag är det 1:a advent...

Hur vi fördelar sysslor.

Japp, jag kan måla! Helst inte i finkläderna då, förstås. Och mannen min är bättre på att bygga än självaste byggare Bob. Vi delar på renoverings-sysslorna så, jag målar , mr. T bygger.

Enda gången jag tillåter mig själv att kladda och stöka till lite... Släppa taget för en stund, liksom...

Så var det katten.

Denna lilla katt som valde oss som adoptiv-familj för snart nio år sedan slutar aldrig förbrylla mig. I alla år har hon total-vägrat all annan kost än Wiskas ( om katten själv får välja?!) och torrfoder, ja, och så någon liten skinkbit och klick grädde då och då. Tills idag, när jag sitter här ikväll och kopplar av med en tallrik fil och flingor framför TV:n. Jo, då kommer hon och fullständigt diskar min tallrik med belåtenhet innan hon tassar iväg till sin favoritplats för att slappa så som bara en katt kan.
Ja, aldrig slutar man att undra över vad som rör sig i huvudet på vår lilla katt.

Ja, det får hon gärna tro...

Kommentar av min sex-åring angående overhead-apparaten som hon såg på TV: "En sån där har vi på skolan, en sån där Emo, du vet!"
Och som vanligt undrar hennes mamma vad hon får allt ifrån...

Vad menade hon???

Idag började jag jobbet vid 8.30, det gör jag två dagar i veckan. Jag tyckte det passade att jag då kunde följa med döttrarna in på skolgården och ta ett litet snack med deras lärarinna angående missförståndet om den osmakliga boken som dottern J hade lånat igår.
Pedagogisk som jag försöker vara tog jag med mig en bok om Hans och Greta som jag tänkte skolan kunde få, för helt uppenbart måste skolbiblioteket vara dåligt uppdaterat och fattigt på bättre litteratur (då det inte var första gången något av mina barn tagit med sig en mindre vettig bok hem).
Jag började artigt med att säga god morgon till lärarinnan och räckte fram boken (den lånade) med en liten kommentar om att min dotter hade råkat låna denna bok, ifall hon kanske inte visste att den fanns i deras utbud, och att jag gärna skänkte dem den klassiska sagan om Hans och Greta då det är en lite mer passande saga för lågstadie-elever (anser garanterat de flesta föräldrar).

Hon tittade lite frågande på mig, kommenterade att lilla J (notera: knappt 7 år) var mycket medveten om vilken bok hon hade lånat, att det var hennes val och att många barn som lånat denna boken har tyckt att den är lite kittlade att kolla i  (eller möjligtvis kanske skräckingivande?).
Eh??? Tja, menade jag, men det skulle möjligtvis inte kunna vara så att hon bara ville visa att hon minsann inte var feg inför sina klasskompisar, då jag som trots allt är hennes mamma vet att hon är skräckslagen inför bara tanken på blod och att det är vi föräldrar som nattetid får dras med hennes mardrömmar?
Lärarinnan tackade ödmjukt för boken och frågade hur J hade sovit inatt då.
Jodå, hon har sovit gott i sina föräldrars säng sa jag, något förbryllad, förundrad över vilket stort ansvar barnen tvingas till att ta (i många avseenden). Ska inte skolans personal även vara lite vägledande och rådgivande egentligen???
Uppmärksamt såg jag dessutom att bokförlaget hade benämnt denna  bok "Bonnier Utbildning" Och vad menade egentligen dom???

Hur tänkte dom egentligen?!

Idag kom lilla fröken J hem med en lånebok från skolans bibliotek. Med viss osäkerhet tog hon fram den ur väskan och visade sina föräldrar, vilket resulterade i att både jag och min man höll på att sätta middagen i halsen.
Denna bild prydde framsidan och samma bild återkom inuti boken, dessutom var själva handlingen väldigt, hrm, o-roande (läs: mindre underhållande).
Dottern J blev ångerfull och ledsen och kunde inte riktigt förklara hur hon egentligen hade tänkt, då hon har en vansinnig skräck för alla typer av otäckheter, i synnerhet blod.


Nå, vad ska man säga om framtidens skola när denna form av litteratur finns att låna i en lågstadieskolas bibliotek??
Hur har dom egentligen tänkt, skolfröken (som faktiskt kollar vilka typer av böcker barnen tar med sig hem), illustratören (som omöjligt kan tycka att en sån här bild platsar i barnboks-sammanhang) och dottern J (som mest troligt kommer att sova i sina föräldrars säng inatt efter någon hemsk mardröm)?

Japp, boken åkte oläst tillbaka ner i väskan, imorgon får fröken vara så snäll att förklara...hm...på vilket sätt detta anses lärobildande!?

Svärburk efterlyses!

Jag behöver en svärburk!!! Så förbannat arg är jag! Och de som känner mig vet hur ofta jag är arg, ca. en gång om året...iallafall så arg att jag nästan får Tourettes syndrom.

Igår morse var jag med dottern A i stora staden för det obligatoriska halvårs-besöket på ögonmottagningen ( då hon har glasögon och är under 8 år)

I stora staden finns ett hypermodernt, skräckinjagande parkeringshus i anslutning till lasarettet, toppen för de som gillar trånga parkeringar...jag å andra sidan har parkeringsfobi (undras om det är en godkänd fobi???) och går mer än gärna två kvarter om det är det som behövs för att hitta en lätt parkering. Men igår tänkte jag att nu så var det dags att ta tjuren vid hornen och motgå min fobi, jag skulle parkera där det faktiskt är meningen att man ska stå.
Lätt som en dans rattade jag mig in, upp och ner, hit och dit, till en bra parkering utan bilar omkring och nära utfarten (viktigt, så man inte kör vilse, för det hade jag garanterat kunna göra). Väldigt nöjd med insatsen begav jag och dottern oss till mottagningen, en timme senare var vi klara, hämtade bilen i det då fullparkerade p-huset och rattade hemöver igen.
Så släpptes dottern av vid skolan och påväg mot bilen igen såg jag att det skuggade sig lite märkligt i lacken på förarsidan. Vad i h-vete??? Jodå, en lååång fin buckla med tillhörande vita färgrester (vår bil är grön) och repor! halva framdörren, hela bakdörren och så en liten bit in på bakskärmen...
Amatörer! Borde verkligen bannlysas i parkerings-sammanhang!
Så med vår fina nybils-garanti (bilen är från -08) blir självrisken ynka, hrm, 5000 kronor!

Sumpråtta och god jul till familjen E!
Och nästa gång går jag gladeligen två kvarter!

So different, yet so the same...

Ja, så är det, trots samma föräldrar, samma födelsedag, samma förutsättningar och samma ålder, så olika man kan vara!

Tvillingsyrran A är litterärt och konstnärligt lagd, tvillingsyrran J klarar ALLT (i stort sett) vad akrobatiska konster innebär, och springer fort gör hon också, man har inte en chans att hänga på när hon sätter in en högre växel...

OM hon kanske ändå finns...

Ja, vad gör man när man tappar bort en tappad tand? Jo, då skriver man ett brev till tandfen, för även om man inte vet om man ska tro på tandfen så vore det ju synd att gå miste om en guld-tia... Magi och fantasi hos dottern A, snart 7 år.

Tablettaskar och kärlek...

Jag har fått den sötaste presenten! En sån sak som gör mig varm i hjärtat liksom. Som om inte budskapet på framsidan var nog så stod det på insidan *vad hade jag gjort utan dig!* Lyckliga jag med en så fin vän! Tack!

Små tjejer, små bekymmer...

Jag satt och bläddrade bland mina digitala bilder och snubblade över denna bilden, kunde inte låta bli att blogga lite om den!
Den är så söt (kanske på ett oroväckande sätt), min ena sex-åring ritade den finaste kärleksförklaringen till en klass-kamrat.
Tja, kanske det är som dom säger, små barn, små bekymmer... får se vad framtiden bjuder på...

Tjoho!

Tänk vad mycket glädje man kan känna när man lyckas lura datorn någon gång!!!...Eller, ja, det var mannen T som är hjärnan bakom verket (tack <3 ) , och ÄNTLIGEN kan jag kommentera mina inlägg igen... förmodligen bara ett tag, tills jag klåfingrar på någon annan knapp jag inte förstår mig på...för klåfingrig, det är jag...

Fredag=...

Idag e de alltså fredag.. Eh, fast nu e vi tre minuter över tolv, det betyder iofs lördag... Men jag har inte sovit än, så för mig är det fortfarande fredag... Idag har vi haft en kombinerad mannen i huset/ frun i huset-födelsedag (efter 30), det är så att min man och jag fyller år samma månad, då tycker vi att det är ett smart drag att slå ihop födelsedagarna (för vem vill egentligen bli äldre än 25????)
Ja, well, en kul kväll har vi haft iallafall, tack alla berörda. :-D

Virrigt...

Japp, jag har fortfarande liiite problem med min förståelse för datorer, men jag jobbar på att klura ut en lösning... Tips mottages tacksamt...
Har som sagt problem med flikar, jag har garanterat klåfingrat på någon inställning som jag inte riktigt förstått mig på och nu öppnas det hela tiden nya flikar när jag vill kommentera mina inlägg... Än en gång, jag VILL kommentera, kan inte av någon anledning...
Jag återkommer!
Ps; Kul att se dig här, Malin, jag är numera en följare av din blogg också.

Bloop...eh... blogg...

Ja, att göra saker utan att veta hur det blev gjort och vad som hände är säkert inget ovanligt i datorns värld. Klåfingriga jag har lyckats (hrm.. misslyckats...) så till er som lämnar kommentarer på mina inlägg vill jag bara säga; jag VILL svara, men av någon outgrundlig anledning kan jag inte så tills jag fått expert-hjälp av något slag så får jag nöja mig med att bara läsa kommentarerna... Så fortsätt gärna kommentera! Jag tänker iallafall fortsätta göra inlägg ändå.

Happy Halloween!

Inte för att jag tror att mina små häxor skrämmer någon direkt, men försöka duger.

Walk in closet

För de som inte vet har vi precis byggt till vårt hus med ca. 6 meter, ett garage på bottenplan och två rum på ovanvåningen. Här, på "utsidan" av fönstret finns numera en helt fantastisk walk-in-closet i miniformat som vi passade på att bygga när vi ändå var i farten.

Idag har vi äntligen varit och inhandlat hyllor och diverse upphängnings-anordningar som behövs för att det ska bli bra, och bra, det blev det! Massor av förvarings-utrymme. Nu ska vi bara städa ur och fixa iordning, sen är det klart!

Tålamod...

Nu är jag uppriktigt irriterad! MÅSTE lära mig mer dator, jag reder inte ut begreppen riktigt... Fast jag ska iallafall öva mer, så jag lär mig, någon som har en handbok för nybörjare...? Nej, det var inte riktigt sant heller, för egentligen är jag ingen nybörjare... bara en aning okunnig... Just för tillfället... Och, ja, kanske jag skulle behöva liiiite hjälp...

Dvärg-djur i bur

Vi har en sibirisk dvärghamster som vi köpte till småfolket för ungefär ett halvår sedan. En bra investering, tyckte T och jag, en liten hamster måste vara idealet för att lära barnen djur-vett.
Söt är han, lilla Pipis ( namnet är påkommet av småfolket själva) och tjejerna älskar honom .
Hans bur gick sönder i ena fästet ungefär en vecka efter inköpet, och äntligen idag fick jag tummarna loss att byta buren. Så jag packade bur och barn i bilen och gav mig iväg till djuraffären. Fick bytt buren till en dyrare, roligare sort, så nu skulle vi hem och göra hamstern glad med hans nya lilla hus. Ja, hem kom vi och fick installerat diverse hamster-vadd och sågspån i mysigaste hamster-stuk. Hann inte mer än att klicka på ena fästet förrän det andra fästet gick sönder... suck...Hursomhelst så fick jag djuraffären att skicka hem ett nytt fäste, så kanske detta får hålla i... två veckor?

Hamstern då? Ja, han blev mest förskräckt över alla finesser i hans nya bur, stackaren har ingen vidare klätter-teknik, men om han inte dör i rena förskräckelsen så får jag hoppas att han snart lär sig klättra bra.

Skrynkligt värre

Ikväll hade vi lite myskväll i soffan, hela familjen. Tv som alla uppskattade, lugnt och skönt, precis innan läggdags för småfolket. Och så kom reklamen, med alla dessa manipulerande vuxenreklamer, inte så roande för en sex-åring kanske...eller, fel av mig, tankarna snurrar i dessa små hjärnor och när reklamen för rynk-kräm dyker upp utbrister en av sex-åringarna "Mamma, en sån borde du ha"... När hon sedan sekunden senare insåg att det inte var nån komplimang direkt fortsatte hon "för du är ju lite skrynklig här, under foten"...hrm... Hur tolkas detta...?

Vintertid...

...är vilo-tid...men riktigt så blev det inte idag, mannen min och jag sov länge, vaknade med en aning stress-symptom, stressade upp och gjorde snabb-frukost för att hinna till simskolan i tid. Väl där kändes det en aning tomt i omklädnings-rummet och tankarna började snurra om det möjligtvis var så att det inte skulle vara någon sim-skola denna vecka, men , jo, ett par jackor hängde ju där och det var folk i simhallen...hm...Det slog mig inte förrän simläraren tittade förvånat på oss att vi missat att ställa om klockan...
Jag som alltid bukar ha sån koll, hur kunde detta hända?

Teater

Så trött man kan vara en fredag!
Men, det är klart, igår var jag ju i stora staden och tittade på teater med ett gäng jobbarkompisar. Kul hade vi, och lite vin slank ju ner innan föreställningen...ja, mellan akterna också... Viktigt i sociala sammanhang... Och teaterföreställningen, den var faktiskt riktigt underhållande.
"Tiggarens opera" var det vi såg, utbudet var magert när vi skulle boka biljetter, men det gör inget för den här teatern var helt klart sevärd, en pjäs som handlade om den undre världen, med inslag av både humor och bedrövliga karaktärer.

Så nu funderar jag på nästa teater-uppsättning som kommer nu i vinter, kanske något man skulle ta med familjen på? För teater måste vara mer utvecklande för en 7-åring än att alltid bara gå på bio... Och det hände faktiskt förr ibland att jag och mannen tog en tripp till teater som helgnöje.
Föreställningen heter "Snövit och sju miffon" , undrar om det passar? För snövit och de sju dvärgarna är ju en saga som man läst minst tusen gånger, så handlingen borde man känna igen. En modernare variant av bröderna Grimms saga, där karaktärerna de sju dvärgarna är utbytta till de sju funktionshindrade a`la 2000-talet; en allergiker, en social fobiker, en autistisk etc.
Kan bli riktigt underhållande, en spegling av hur samhället ser ut idag...

Avkoppling

Sitter just nu och funderar över helgen, känner att ett glas vin hade suttit fint, kanske på fredag, för det känns lite mer som om helgen börjat om man kan ta sig nått glas vin på fredagskvällen. Det är också någon form av avkoppling.

Men min helg-avkoppling börjar faktiskt redan imorgon för då ska jag på teater med några jobbarkompisar. Inte för att jag är något stort fan av teater, men det är en lite annorlunda form av underhållning, inget vardagligt som man gör ofta men nån gång då och då skadar inte, för att hålla de kulturella bonuspoängen uppe.

Så detta ser jag fram emot just nu, fast att man ska jobba på fredag också, innan man kan hålla helg.

Spik-matta

Eller, ja det är nog en shakti-matta. Ett ny-upptäckt själavårdande medel för mig. Inte någon äkta, tror den heter skip, inte shakti. Men skön var den, först var den bara sticksig, men efter en stund blev den riktigt behaglig.
Sist jag provade den blev jag bara förskräckt över hur obekväm den var, men idag ville jag ge den en andra chans, och tur var väl det för nu har jag hittat en ny form av avkoppling.

Funderingar

Ja, idag har jag grubblat... Hur ska jag göra med min nya blogg, hur funkar det egentligen??
Och vad ska jag ha den till?? Ja, men duktig på dator, det tänker jag iallafall bli, eller duktigare, för lite kan jag ju faktiskt redan. Och detta är ett bra sätt, intalar jag mig. Nu ska jag bara fundera ut vad nästa inlägg ska handla om, för det måste ju finnas ett innehåll, nått som kan verka intressant att skriva om, så mycket har jag redan klurat ut.
Men inte just nu, för nu är det bolibompa och mamma-tid med mina små flickor.

Så, nu e bolibompa slut, barnen nattade, tvätten hängd och teet står på bordet. Nu tar jag lite tid till mig själv och denna dator för att än en gång försöka klura på vad denna blogg går ut på.

Ja, jag är en 32-årig, dagtidsarbetande undersköterska (ja, det finns undersköterskor som ratar obekväm arbetstid) som bor i en liten stad...eh...by, i norra skåne. Här har jag bott största delen av mitt liv, sedan jag var 10 år.

Det är bra att bo lite vid sidan om alla dessa stora städer, i mitt huvud vill jag få det till att det måste vara tryggare så, kunna hålla barnen borta från storstadslivet och jäkten (läs: farorna) som finns i en stor stad. Här har man full koll (ja, det är bra att ha), vet precis vems unge som barnen leker med, vad grannen gör och vad deras husdjur heter.

Barnen ja, jag har två flickor, J och A, tvillingar som fyller 7 år nu i vinter. De går i ettan och är så stora nu, att de själva tycker att det snart är dags att flytta hemifrån ( vi, pappan och jag, har satt 25 år som en rimlig ålder...) Och nej, de är verkligen inte lika varann, ungefär som dag och natt, fast de kommer fint överrens med varann ändå.

Mannen i huset, T, som jag varit gift med de senaste 8 åren ( vi träffades mycket tidigare) , är en arbetsnarkoman a`la byggare Bob, för om han inte jobbar borta på sitt jobb så jobbar han hemma med att bygga, renovera, fixa och trixa.

Ja, renoverar gör vi, kanske inte jämt, men det känns iallafall så. Vi bor i ett hus som byggdes 1940 och det säger sig själv att man får fixa iordning lite om man ska bo i ett så gammalt hus, och det är ju kul när det blir fint, för det ska det bli, nån gång när vi e klara... Sista projektet som jag själv tog mig på ( för jag har också lite oanade talanger) fick mig att inse att trivs gör man givetvis när det blir fint när man är klar med sina projekt men hemmet är mycket mer än så, och då bestämde jag mig för att bli lite poetisk och skapa väggord, bara för att lätta lite på renoverings-tyngden, så det blev mitt nya ordspråk, bilden ovanför.

Ja, nu är blogg-tiden slut, dags för lite kvällsmys och film med mannen T.

Japp, då var det gjort.

Jaha, nu har jag gjort det... skapat en egen blogg, alltså. Trodde aldrig att det skulle hända, men nu är jag här. Utan att egentligen veta varför...tror jag får fundera över meningen med detta ett tag... För sån e jag, funderar, ändrar, funderar lite till, ändrar tillbaka...somliga kallar det beslutsångest... jag vet inte riktigt.
Hursomhelst, nu ska jag göra denna blogg till mitt lilla kvälls-projekt, nått jag kan pyssla med när jag tycker tiden räcker till. Vi får väl se hur det blir... Nu ska jag iaf fundera, så det blir nått bra av detta projekt, med risk att jag sitter uppe alldeles för länge om kvällarna...