onsdag 27 februari 2013

Känslor

Idag hade vi verksamhetsdag på jobbet. Mycket trevligt och givande. Då jag jobbar med människor (och även dödsfall) så var en av punkterna diskussion om palliativ vård. Sånt brukar inte söka mig. Men idag fullständigt bubblade känslorna över, och inte blev det bättre av att prästen som skulle diskutera med oss var samma präst som begravde min svärmor för två veckor sedan. Jag fick gå ifrån och ta en promenad och hoppa över den delen av programmet helt. Orutinerat. Men så är jag ju faktiskt bara en människa också. Och jag är omgiven av fina arbetskolleger som förstår utan någon förklaring. Bra så.

torsdag 21 februari 2013

Citat

Sometimes good things fall apart so better things can fall together... Everything happens for a reason...


lördag 16 februari 2013

Vet inte vad jag ska tro...

... slarvade lite med min pilla idag... med någon timmes marginal. Och just nu har jag ont. Inte tokigt ont, men dock ont. Vad betyder detta? Ska jag behöva äta mina lyrica för alltid?? Ja, ja. Så kanske det får bli. Tiden lär ju utvisa detta. Min behandlande gyndoktor ringde igår. På sin lediga dag. Och meddelade att hon inte ville att jag skulle fortsätta min läkarkontakt via primärvården som hon sa när hon skrev ut mig från sjukhuset för två veckor sedan. Hon sa att hon ville fortsätta följa upp mig. Har jag nämnt att det var samma doktor som förlöste mig för tio år sedan? Och att min förlossning gick så fel som man bara kan tänka sig utan att någon miste livet (snudd på en hårsmån för oss alla tre...)? Ja. Så var det iallafall. Och när jag nu träffade henne tio år senare så var det första hon sa: "Dig kommer jag ihåg"...Jag satte visst spår i hennes karriär. Det var inte meningen. Och varje gång jag har träffat henne sedan min förlossning så har hon haft stora utläggningar om varför saker och ting gick tokigt. Så jag har iallafall en ordentlig förklaring. Och jag har accepterat den. Hoppas att hon gör detsamma. Och jag tackar för en ordentlig, engagerad läkarkontakt sålänge.

tisdag 12 februari 2013

En sak slog mig...

... Jag avskyr vinter, snö och kyla. Eller nästintill hatar det faktiskt. Hela vinterhalvåret går jag runt och längtar efter sol, värme och tunna kläder. Betyder det att jag slösar bort halva mitt liv?!

söndag 10 februari 2013

Ok

Be strong. Be brave. Behave.


lördag 9 februari 2013

När livet kännts tufft under en längre tid...

...så kan man alltid associera till en parodi.... Peggy & Al. Love and marriage, hun <3


Bättre nu.

Jag mår bättre. Känner mig skör men relativt smärtfri. Och jag har börjat jobba igen. En dag denna veckan, tre dagar nästa vecka på grund av svärmors begravning, hade hellre jobbat fem dagar och haft henne kvar i livet förstås. Men hon var mycket sjuk och allt gick väldigt fort så man får tänka att det var bäst så för henne. Veckan därefter är det sportlov. Då jobbar jag bara två dagar, semester tre. Barnen måste också få lite kvalitetstid med sin mamma. Det har varit mycket för dem med, men de är så tappra och tålmodiga. Sedan måste jag börja jobba mina fem dagar i veckan igen, annars är väl risken att man blir lite lat... Vad gäller mitt tillstånd så tror jag ändå inte fullt ut på att allt det där galet onda bara berodde på missfallet. Lite självinsikt har jag väl ändå. De säger ju förstås att jag har mycket sammanväxningar som kan göra ont. Men jag har inte släppt teorin om endometrios helt... Men vi får väl se, kanske bäst att inte veta allt. Nämnde jag att jag har börjat skriva en bok? Lite terapi om mina senaste elva år. Skrivet i tredje form. Jag är redan uppe i en lagom stor pocketbok, men den är långtifrån klar än. Det kommer att bli en bestseller under kategorin; Allt som kan gå fel gör det, enligt Murphys lag. Och sedan ska jag leva lycklig i alla mina dagar. För nu räcker det. Punkt.

onsdag 6 februari 2013

söndag 3 februari 2013

Uppdaterar mitt liv om handen i medicinburken...

... Kör uttrappning på morfin-tabletterna, tycker själv att jag är jätteduktig då jag för en dryg vecka sedan åt minst fyra morfin-tabletter om dagen (oftast fler) sedan två månader tillbaka. Nu äter jag bara en, mest för att undvika nån otrevlig abstinens. Mitt mål är att jag slutat äta dem helt tills nästa helg. Nervsmärte-pillret äter jag två om dagen, de tycks ha god effekt, jag tycker inte att det gör alls så ont som tidigare. Min tanke är givetvis att sluta med dem också snart men jag skyndar långsamt. Och sedan har jag en hel hög med panodil-burkar att hämta ut på apoteket vid behov. Målet är att smärtan i magen ska vara på skälig nivå, så som det var innan mitt missfall. Det finns en förklaring till varför detta missfall tog mig så hårt (för det har det visst uppenbarligen gjort utan att jag egentligen fattat det själv) men den förklaringen håller jag för mig själv (det räcker att människorna runtomkring mig vet...) Och grundsmärtorna sedan flera år tillbaka har jag kvar, det är bara att gilla läget. Så. Vi går en (någorlunda) pillerfri vår till mötes. Det känns bra. Och sjukvården erkände att de inte skulle släppt mig så lättvindigt, jag menar, på två månader skrev de ut över 300 morfin-tabletter till mig (och nej, jag har inte ätit alla)... Sedan kan man ju alltid välja själv men en långvarig smärta kan göra vem som helst desperat. Nya tag mot en ljusare framtid. What doesn't kill you makes you stronger.



lördag 2 februari 2013

Jag har ett råd till mina barn:

Jag vet att det kan vara svårt att följa men livet är så mycket enklare när man är liten. Fast man inte inser det förrän man blir stor.


fredag 1 februari 2013

Idag åker jag hem

Det som kvarstår är att den nya medicinen ska få rätt effekt på mig. Det kan jag lika gärna fixa hemma, för det kan ta upp till två veckor. Nu är jag trött på sjuka huset, har ju iallafall varit här i en vecka. Totalt missbedömt från min sida, jag som max skulle stanna över natten... Men det är skönt att jag kommit nånvart. Sjukvården har koll på mig och de tänker inte släppa mig än. Det onda beror mest troligt på mina sammanväxningar och de säger att en kronisk grundsmärta kan bli värre när det är mycket runtomkring. Ja. Ett missfall är ju egentligen ingen bagatell och tillsammans med allt annat som hänt det senaste året så kanske ett bakslag inte är så konstigt. För visst är det lättare att säga att man har ont i kroppen när det är själen som är skadad?? Och min grundsmärta får jag försöka lära mig att leva med. Och går inte det så finns mina doktorer kvar och då får jag komma tillbaka till dem. Så tack ändå för att det inte var en kronisk sjukdom eller något större fel. Nu ska jag försöka kämpa för att min smärta åtminstone håller sig i chack så som den gjorde innan missfallet. För då kunde jag iallafall hantera det. Ska använda min vetevärmare därhemma sålänge. Istället för värmekuddarna här. Det lindrar också smärtan på ett bra sätt. Så skönt att få komma hem. Ikväll blir det fredagsmys.