...Nä, det kommer jag inte trötta ut er med, inget längre utlägg iallafall...jag kan bara konstatera att detta året har varit det absolut värsta i hela mitt liv. Jag hoppas att det får förbli bli så, att jag aldrig mer kommer att ha ett år med så vansinnigt mycket elände igen; konkurser, arbetslöshet, depressioner, missfall, utredning för kroniska sjukdomar, smärta, sjukhusvistelser, cancer i familjen....u name it. Slag eftet slag, rätt ner i skorna. Låt mig aldrig vara med om så här mycket elände igen, snälla DU som bestämmer! Det enda som har hållit denna familjen flytande är onekligen de två små änglarna som jag har turen att ha som döttrar. Utan dem hade varken jag eller min man orkat. Tack mina fina mirakel, ni har utan att ens vara medvetna om det räddat oss med era oskyldiga, ärliga sätt att vara.
