Happy new year!

Och med en önskan om att 2014 ska bli lyckans år! Because I'm worth it <3

Stora damer

För elva år sedan (igår eftersom klockan blev över 12 i blogginlägget...) berikade mina mirakel mitt liv på ett fantastiskt sätt när de föddes, 1500 g och 1200 g stora. Inte mycket att skryta med och inte ens 40 cm långa. Mina pyttebebisar har blivit stora damer nu och tonåren närmar sig med stormsteg... Älskar er till evigheten och tillbaka igen!

Mitt fina vardagsrum!

Fem dagar tog det. Att spackla och måla väggar och tak, sätta taklist och montera ihop den nya soffan. Och köpa ny tavla. Och sedan fick det även bli en spontantripp till ullared eftersom den gamla gardinstången hade gjort sitt. Och vi blev klara innan jul! Dock har vi inga gardiner än, den nya gardinstången ligger så fint nerpackad än. Men som mr. T brukar säga; Rom byggdes inte på en dag. Nä. Men jag är nöjd ändå!

Genomtänkt...

"Skulle bara"... Denna gången var "skulle bara" att måla en ful grön bård a'la 90-tal som jag har (haft) i mitt vardagsrum och som verkligen irriterat mig i år men jag har liksom inte haft tillräckligt med motivation till att fixa bort den. Men i helgen beställde vi en ny fin soffa, den kommer i slutet på denna veckan eller i början på nästa vecka. Så i måndags infann sig motivationen, för ska jag ha en ny fin soffa så passar ju inte ful-bården in. Jag for till affären och handlade en burk färg. Smart såhär två veckor innan jul men att måla en bård är ju en simpel liten sak som bara tar ett par timmar tänkte jag. Resultatet blev förskräckligt. Så nu måste jag måla hela mitt vardagsrum, + taket och mannen får fixa nya taklister. Inte så genomtänkt men jag kommer nog att skratta åt min misskalkylering om några år...två timmars målning blev helt plötsligt en halv veckas jobb. Hoppas bara att soffan inte kommer förrän nästa vecka....

1:a advent

Då måste man ha ljus. Många ljus. Jag har en advents-ljusstake och två datum-ljus...Bara för att. Tänkte jag skulle bjuda på en liten stämningsfull bild. Håll till godo!

Fattig hos frissan...

Var hos frissan igår...Lite färg i olika nyanser för att fräscha till och jämna ut min egna hårfärg och lite toppklippning för att slippa risigheten. Så blev jag en liten förmögenhet fattigare. Nu vet jag varför jag går till frissan så sällan och varför jag brukar färga håret själv. Men resultatet blev bra och nu känner jag mig fräsch tillräckligt för att orka möta vintermörkret!

Huvet fullt

Har glömt bort min blogg ett tag... Så blir det ibland, har just nu huvet fullt av annat och jobbar på att hålla mig flytande... men jag lever och andas än, för den som nu bryr sig... Tror jag pausar med bloggandet ett tag. Puss & kram sålänge.

Vissa stunder...

... pallar man bara inte. Tar mig själv och min onda mage och lägger mig. Och funderar på om jag tagit sönder en spegel eller nått... kan jag ha gjort det för sisådär 6-7 år sedan...? Tror bestämt att jag gick under en stege nån gång iallafall... Inte för att vara skrockfull eller så...

Och min misär dådå?

Jo. Min onda mage och jag.
Vi börjar komma överens aningens bättre. Mina hormonpiller är utbytta, från fjortis-minipiller till klimakterie-piller... Vet inte riktigt vad detta vill säga (att man närmar sig medelåldern???) men jag slipper iallafall jobbiga tonårsfinnar. OCH jag äter dem ju inte för  klimakteriebesvär utan för misstänkt endometrios, så...  Minipillrena hjälpte mot mag-ondet men hade en mängd andra baksidor... Dessa piller har jag bara tagit i en vecka så jag vet inte vad jag tycker än... Är fullständigt livrädd för att få ont igen iallafall så jag pillar hellre i mig "lite" hormoner varje dag, bara jag slipper ha så ont som förra vintern. På frågan till doktorn om jag nånsin kommer att få veta om jag har endometrios så sa hon mest troligt inte. För enda sättet att ställa en diagnos är via op och det finns nog ingen doktor i detta land som frivilligt opererar mig så jag får nog förlika mig med detta nu och köra vidare på behandlingen som jag får (som är mot endometrios) för den tycks ju faktiskt funka. Och tänka att det finns dem som har det värre.

Till min vän

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting oväntat sker. Världen förändras för varje dag, ibland blir den aldrig detsamma mer... <3

En stilla undran

Har man ett "konto"  med otur? På samma sätt som man alltid snackar om sitt "pluskonto"? För, isåfall borde snart mitt minuskonto vara tomt... och pluskontot borde rimligtvis vara överfullt...

Olycksfågel

Inte för att min dotter egentligen är speciellt vild av sig, men hon råkar alltid ut för diverse olyckor. Förra året ramlade hon och fick sy sitt knä med nio stygn. Denna gången ramlade hon av en switch-board (?! heter det så...?) och skadade båtbenet. Så nu är hon gipsad och fin och kanske ännu lite lugnare ett tag.

Yes!

Vågen visar resultat. Snart två veckor med koll på vad jag äter och hur mycket jag rör mig. Ingen jobbig bedrift direkt och det känns bra när jag själv börjar känna att det händer saker! Siktar på att jag ska ha nått min målvikt till jul. Detta kommer att gå fint!

All in.

Dags att ta tag i vikten och välbefinnandet efter sommarens trivselkilon. Jag har börjat skriva matdagbok. Idag har en köksvåg beställts, allt för att inte kunna fuska, dags att räkna gram och kalorier. Minst 10 kg ska bort innan nyår, gärna 15 med. Önska mig lycka till!

Gone fishing

Bra så. Sista semesterdagen. (Sedan åt vi sallad till kvällsmat eftersom fisken lyste med sin frånvaro)

Bakslag

Vaknade av smärta...vetekudde och panodil. Men man kan ju inte få vara nöjd alltid.

Det går på rätt håll tror jag...

...Jag har inte tok-ont, det känns mest ömt i magen. Tur man har semester denna veckan så man kan vila. Ska utvärdera spiralen om två månader. Fortsättning följer...

Aj!

Insättning av spiral måste vara djävulens påfund. Men man måste ju prova allt en gång iallafall... Synd att man har kroniska smärtor sedan innan, eller varför inte göra det lite värre...

Uppdatering, 2 panodil och 1 ipren senare: om jag ligger helt stilla och inte andas för djupt så gör det nästan inte ont.
#gnällerlitebaraförattjagkan#

Vågar knappt säga det...

... Inte ens viska... Men jag har börjat få ondare i min bedrövliga mage. Nu ska jag få en spiral denna veckan,  tillsammans med mina dubbla minipiller. Måste det bara funka och hjälpa för evigt! Och det enda jag får till svar när jag frågar är att man fortfarande misstänker endometrios. Nästan ett år senare och fortfarande ingen definitiv diagnos. Suck.

Istället för hen?

A:s felsägning idag: minnor och kvänn istället för kvinnor och män :-) Tja, varför inte dra ytterligare lite i hen-debatten...

Lite till...

... Här stannar vi en liten stund till, en bonusdag extra. På österlen. Medans regnet vräker ner där hemma så sitter vi här i okammat hår och osminkade och solar i finaste vädret. Fint med semester!

Österlen

Här är vi. På semester. På österlen. Med bästaste vänner. Lugnt, fint, fridfullt. Precis vad som behövs på en semester <3 Sol, bad, vila, vin.

Har bakat lite...

Inför den årliga semestertrippen med goda vänner till österlen... Så vi slipper svälta i stugan mitt ute på åkern ;-)

Hihi

Tack, JP. Först "Potensgivarna" och nu denna. Jag håller med dig :-)

WTF

Vaken klockan tre på natten! Jag kan väl inte vara färdigsoven än? Har ju bara sovit i fyra timmar... :-( Som tur är så har jag iallfall lite sällskap såhär mitt i natten.

Tacksam

Livet ger mig ett andrum. Saker går bra nu. Och idag är det min första semesterdag! Även om sommaren mer är som ett hånflin mot oss soldyrkare och höstliga vindar blåser utanför så är jag nöjd.

Friluftsbad

Sommar och sol. Bästa tiden. Ett friluftsbad med rutschkanor, trampolin och skuggande träd till mannen min. Och sol till mig. Ingen klagar direkt B-)

Känner tvivel

Som i ett slags limbo. Så känns livet just nu. En lång, tuff tid är på väg att ljusna men jag är rädd för att hoppas för mycket på lyckan som jag känner. Bitterheten lyser igenom emellanåt. Jag är egentligen inte alls bitter av mig men just nu ligger bitterheten i bakgrunden som en äcklig bismak. Det är livets hårda framfusighet som får mig att känna såhär... Vågar knappt säga att nu har jag det faktiskt bra.

Humör...

...kan man ha pms typ 6 dagar i veckan? Annars har jag nog lite temper-issues...stackars min andra häft. Skyller nog på mina hormonpiller ;-)

Home improvement

Renovering är kul. Väl? Att förbättra är kul iallafall. Och jag bor i Sverige (!), här är somrarna varma men regniga. Då behöver man nog ett uterum intalar jag mig. Fint så. "Före/efter bild" Dock är ju inte uterummet klart än men det är en bit på väg iallafall :-)...to be continued...

Midsommardagen

En dag som gått i lathetens tecken. Gårdagen tillbringades med goda vänner och tillhörande barn på vår altan. Ett tag var det nästan som i den där reklamen med svensk midsommar, bordet åkte ut och in mellan regnskurarna men till slut bestämde sig vädergudarna för att sluta jävlas och kvällen blev ljummen och behaglig utan regn. Med gott samvete har hela denna dagen spenderats i soffan (förutom en liten promenad på kvällskvisten) Kidsen sov tills vi väckte dem halv tolv (!), undras om det är en liten släng av tonårskänningar?! Sedan fick de en liten lekstund med kusinerna för att deras dag inte skulle bli alltför lat. Trött som ett helt ålderdomshem är iallafall jag. Tänker inte skylla på alkoholen igår för jag drack väldigt måttligt. Och åldern kan det ju inte heller vara så jag får nog bestämt hävda att jag behöver semester. Tre veckor till, sedan så!

Småstads-anda

Lilla hålan där jag bor blommar upp från ett ganska så dött samhälle till ett partytillhåll ett par gånger om året. Då kommer alla möjliga sorters människor ut till parken (två gator från mitt hus, alldeles lagom långt bort) och festar loss i partytältet med god dricka och livemusik. Och kidsen springer runt som kalvar på grönbete och har kul. I år flirtade barnen med Bobby Lee band, och givetvis bjöd han på en bild och massor av autografer.

Svårt att släppa taget...

...mina älsklingar sover över hos sina tvillingkompisar idag. Imorgon har de en självutnämnd tvillingdag, då passar en övernattning perfekt. Men hönsmamman har svårt att sova, saknar mina små. Nästan första gången de sover över hos kompisar. Bäst att vänja sig att de börjar bli stora...

Internet

Hittade en söksida på internet. Där stod det att imorgon har jag levt i 13333 dagar. Onödigt men kul vetande :-)

Årets första havsbesök: Check

Inte för att det blev en heldag på stranden precis och vattnet var inte direkt sommarvarmt men det är väl inte riktigt sommar än heller förstås.... Dock blev det en lugn och skön picknick och bendopp för tjejerna, det är inte så illa det heller!

Tjoho!!

Sommaren lurar runt hörnet, mitt japanska körsbärsträd står i full blom och är så fantastiskt vackert. Tyvärr varar blommorna inte så länge då det givetvis måste blåsa lite onödigt mycket. Men värmen är här nu iallafall så jag klagar inte!

Äntligen!

Solen har hittat till Sverige och min håla! Det var på tiden minsann <3

Jag då?

Jo, jag mår bättre. Inte sådär tok-ont i magen längre. Och jag har slutat med all medicin förutom dubbla minipiller och någon enstaka panodil då och då, det räcker. Det känns bra, måtte det bara hålla i sig nu!

Vad har man en blogg till?

Kan man undra....eftersom jag är så galet usel på att uppdatera den. Ja.
Om ärligheten ska fram så erkänner jag att jag faktiskt har GLÖMT den där ett par veckor. Solen skiner ju på oss här i söder lite då och då, så man får ju passa på att göra annat än att bara sitta i soffan och surfa när man får chansen.

Som att mossriva gräsmattan till exempel. Det är en av sakerna jag gjort den senaste tiden. Undrar hur mycket mossa en gräsmatta kan innehålla innan man får sluta kalla den gräsmatta och börja kalla den mossmatta istället? Undrar om gränsen går vid sisådär trettio säckar, för då är jag farligt nära den gränsen... Men det ska vi ändra på denna sommar, bort med mossan och fram med det fina gräset med alla klöver.

Ja. På tal om klöver, binas favorit-tillhåll. Dottern J är aningens överkänslig för bistick och andra insektsbett. Varje sommar lyckas hon sticka sig minst en gång, gärna fler (det tackar vi grannen och hans biodling för...). I år har hon redan lyckats bli stucken en gång (skulle tro att det var binas första dag utanför kupan). Så nu är medicinskåpet påfyllt med mängder av betapred efter en vecka med en hand stor som en fotboll typ. Inget mer sånt i sommar tack. Eller, ja, sommaren har ju inte riktigt börjat än men jag hoppas denna incident räknas in i årets sommarplågor ändå.

Annars är det mycket jobb just nu. Som varje vår när det gäller att planera för sommarvikarier (en av mina arbets-sysslor, det kvittar hur många år man gjort denna planering,  det blir liksom aldrig helt som man tänkt sig ändå) I år valde facket att gå ut med hot om nyanställningblockad förra veckan, sådär lagom till sommarplaneringen.

Resultatet av detta hot blev att vi (kommunen som jag jobbar i) fick månadsanställa alla timvikarier (och de är många!) under maj månad för att inte stå där med skägget i brevlådan och utan några vikarier alls när behovet av dem är enormt (mååånga sjuka och en hel avdelning med enbart vikarier då politikerna missbedömde beslutet att stänga en avdelning i vintras när behovet är bra mycket större än vad de insåg, den avdelningen är fortfarande inte stängd sisådär fyra månader senare).

Och efter att ha gjort schema till vikarierna på anställningsavtal och efter allas önskemål så väljer facket att avblåsa blockaden då de enas om att vara nöjda efter att ha fått igenom merparten av sina önskemål.

Så allt jobb för ingenting och varenda vikarie på månadslön och utan möjlighet att få jobba mer än sina 70-75%. Alla är missnöjda och ingen vill egentligen ha månadsanställning (för kan man inte få långtidsvik eller fast jobb kan man lika gärna vara timavlönad). Känns som en mindre genomtänkt konflikt...

Och mannen har fått jobb! Tillbaka i en branch som han jobbat i för ungefär 12 år sedan. Hoppas han kommer att trivas, första dagen var idag. Vilket innebär att kidsen får klara sig själva morgon och eftermiddag. Idag gick bra. Måtte det bara fortsätta så. Fast de är stora nu, och jätteduktiga. När jag kom hem från jobbet så hade de både fikat och gjort läxan. Konstigt bara att inte ha nån barnomsorg efter åtta år med lämningar och hämtningar. Och skönt. Att slippa vara så beroende av dagis och fritids regler.

Visst var det länge sedan jag skrev? Det märks på min skriv-energi. Nu har jag nästan skrivit en mindre roman så nu får det räcka för idag.

Puss & kram sålänge!

Fredag

Tar en välbehövlig chill med goda vänner i mitt kök och kopplar av en smula. Fint. Bra så.

Tillfällig mani

Jag är verkligen en periodare när det gäller att läsa. Det kan gå månader mellan mina böcker som jag läser, sedan slukar jag flertalet på en vecka eller två. Nu är en sån period. Just nu har jag fastnat i berättelsen om livet/ödet som modellen Waris Dirie har varit med om; En blomma i afrikas öken och fortsättningen Ökenblomman återvänder. Läsning som ger perspektiv på hur bra man egentligen har det och hur tacksam man ska vara att man inte ens har varit i närheten av att uppleva sådan fattigdom som är vardagsmat för merparten av människorna i u-länderna. Och jag samlar lite skriv-tips till mig själv och boken som jag håller på att skriva. Självbiografier och verklighetsbaserade berättelser tillhör nog min favoritkategori i bok- och film-väg. Ja. Jag ville bara uppdatera vad jag gör eftersom jag helt klart inte bloggar speciellt mycket just nu.

Härliga lediga måndag!

Imorgon när man kommer till jobbet så har ju nästan halva veckan gått. Skönt! Påskledigheten avslutades med korvgrillning i skogen (mysigt men kallt!) och pyssel med att sy nallekläder. Hos mig gör man det för hand då jag och min vänsterhänthet inte är riktigt överens med symaskinen. Mina barn har lovat att de ska hjälpa mig att sy på maskin nån dag (har ju en som står och dammar i garderoben... ), tur att de äntligen har börjat med syslöjd... Tills vi blivit bekanta med maskinen så syr vi för hand sålänge :-)

Påskmiddag idag

Flickorna har gjort sig fina i väntan på kusinerna och vi har påskpyntat huset och även äggen som vi ska ha till påskmiddagen. Sköna lediga fredag!

Glad påsk!

Önskar jag med en liten bild på Sveriges troligtvis mest originella påsktupp. Gammelmormor gjorde den för evigheter sedan (ja, hon har inte levt på över 30 år så... ) av gamla tyger från klänningar och dylikt och den har funnits med varje påsk under hela min uppväxt och nu har den flyttat hem till mig och får vara med varje påsk under mina barns uppväxt också. Ett objekt med lite hatkärlek måste jag erkänna. Glad påsk!

För alla oss som hade hoppet kvar....

Aftonbladet: Våren är inställd
...glöm den härliga våren. Det blir till att frysa häcken av sig ett tag till så fort man sticker näsan utanför dörren. Istiden är tydligen på intågande med stormsteg... och den globala uppvärmningen får visst inte vi här i norden ta del av... med risk att låta liiite gnälligare än vad det var menat från början. Tack för gnällstunden ;-)

Jag lever...

...och jobbar på att hämta andan. Pausar. Och försöker hitta tillbaka till mig själv litegrann. För jag tappade nog bort mig lite mitt ibland alla piller och all smärta. Men snart är jag på banan igen. Under tiden så rannsakar jag mig själv. Och gör sånt som ger mig inre frid. Min nya hobby har blivit att baka bullar. Själv är jag lite förvånad över denna nyupptäckta sysselsättning. Jag som i princip aldrig har bakat en bulle i hela mitt liv förr, helt plötsligt finner jag detta väldigt avslappnande och mysigt. Har ingen aning om vad denna energi kommer ifrån. Men mitt hus luktar väldigt gott jämt och ständigt nuförtiden iallafall. Men ikväll var det småfolket som stod för bakningen. Deras mamma har nog inspirerat dem :-)

Känslor

Idag hade vi verksamhetsdag på jobbet. Mycket trevligt och givande. Då jag jobbar med människor (och även dödsfall) så var en av punkterna diskussion om palliativ vård. Sånt brukar inte söka mig. Men idag fullständigt bubblade känslorna över, och inte blev det bättre av att prästen som skulle diskutera med oss var samma präst som begravde min svärmor för två veckor sedan. Jag fick gå ifrån och ta en promenad och hoppa över den delen av programmet helt. Orutinerat. Men så är jag ju faktiskt bara en människa också. Och jag är omgiven av fina arbetskolleger som förstår utan någon förklaring. Bra så.

Citat

Sometimes good things fall apart so better things can fall together... Everything happens for a reason...

Vet inte vad jag ska tro...

... slarvade lite med min pilla idag... med någon timmes marginal. Och just nu har jag ont. Inte tokigt ont, men dock ont. Vad betyder detta? Ska jag behöva äta mina lyrica för alltid?? Ja, ja. Så kanske det får bli. Tiden lär ju utvisa detta. Min behandlande gyndoktor ringde igår. På sin lediga dag. Och meddelade att hon inte ville att jag skulle fortsätta min läkarkontakt via primärvården som hon sa när hon skrev ut mig från sjukhuset för två veckor sedan. Hon sa att hon ville fortsätta följa upp mig. Har jag nämnt att det var samma doktor som förlöste mig för tio år sedan? Och att min förlossning gick så fel som man bara kan tänka sig utan att någon miste livet (snudd på en hårsmån för oss alla tre...)? Ja. Så var det iallafall. Och när jag nu träffade henne tio år senare så var det första hon sa: "Dig kommer jag ihåg"...Jag satte visst spår i hennes karriär. Det var inte meningen. Och varje gång jag har träffat henne sedan min förlossning så har hon haft stora utläggningar om varför saker och ting gick tokigt. Så jag har iallafall en ordentlig förklaring. Och jag har accepterat den. Hoppas att hon gör detsamma. Och jag tackar för en ordentlig, engagerad läkarkontakt sålänge.

En sak slog mig...

... Jag avskyr vinter, snö och kyla. Eller nästintill hatar det faktiskt. Hela vinterhalvåret går jag runt och längtar efter sol, värme och tunna kläder. Betyder det att jag slösar bort halva mitt liv?!

Ok

Be strong. Be brave. Behave.

När livet kännts tufft under en längre tid...

...så kan man alltid associera till en parodi.... Peggy & Al. Love and marriage, hun <3

Bättre nu.

Jag mår bättre. Känner mig skör men relativt smärtfri. Och jag har börjat jobba igen. En dag denna veckan, tre dagar nästa vecka på grund av svärmors begravning, hade hellre jobbat fem dagar och haft henne kvar i livet förstås. Men hon var mycket sjuk och allt gick väldigt fort så man får tänka att det var bäst så för henne. Veckan därefter är det sportlov. Då jobbar jag bara två dagar, semester tre. Barnen måste också få lite kvalitetstid med sin mamma. Det har varit mycket för dem med, men de är så tappra och tålmodiga. Sedan måste jag börja jobba mina fem dagar i veckan igen, annars är väl risken att man blir lite lat... Vad gäller mitt tillstånd så tror jag ändå inte fullt ut på att allt det där galet onda bara berodde på missfallet. Lite självinsikt har jag väl ändå. De säger ju förstås att jag har mycket sammanväxningar som kan göra ont. Men jag har inte släppt teorin om endometrios helt... Men vi får väl se, kanske bäst att inte veta allt. Nämnde jag att jag har börjat skriva en bok? Lite terapi om mina senaste elva år. Skrivet i tredje form. Jag är redan uppe i en lagom stor pocketbok, men den är långtifrån klar än. Det kommer att bli en bestseller under kategorin; Allt som kan gå fel gör det, enligt Murphys lag. Och sedan ska jag leva lycklig i alla mina dagar. För nu räcker det. Punkt.

Till mina älskade

Uppdaterar mitt liv om handen i medicinburken...

... Kör uttrappning på morfin-tabletterna, tycker själv att jag är jätteduktig då jag för en dryg vecka sedan åt minst fyra morfin-tabletter om dagen (oftast fler) sedan två månader tillbaka. Nu äter jag bara en, mest för att undvika nån otrevlig abstinens. Mitt mål är att jag slutat äta dem helt tills nästa helg. Nervsmärte-pillret äter jag två om dagen, de tycks ha god effekt, jag tycker inte att det gör alls så ont som tidigare. Min tanke är givetvis att sluta med dem också snart men jag skyndar långsamt. Och sedan har jag en hel hög med panodil-burkar att hämta ut på apoteket vid behov. Målet är att smärtan i magen ska vara på skälig nivå, så som det var innan mitt missfall. Det finns en förklaring till varför detta missfall tog mig så hårt (för det har det visst uppenbarligen gjort utan att jag egentligen fattat det själv) men den förklaringen håller jag för mig själv (det räcker att människorna runtomkring mig vet...) Och grundsmärtorna sedan flera år tillbaka har jag kvar, det är bara att gilla läget. Så. Vi går en (någorlunda) pillerfri vår till mötes. Det känns bra. Och sjukvården erkände att de inte skulle släppt mig så lättvindigt, jag menar, på två månader skrev de ut över 300 morfin-tabletter till mig (och nej, jag har inte ätit alla)... Sedan kan man ju alltid välja själv men en långvarig smärta kan göra vem som helst desperat. Nya tag mot en ljusare framtid. What doesn't kill you makes you stronger.

Jag har ett råd till mina barn:

Jag vet att det kan vara svårt att följa men livet är så mycket enklare när man är liten. Fast man inte inser det förrän man blir stor.

Idag åker jag hem

Det som kvarstår är att den nya medicinen ska få rätt effekt på mig. Det kan jag lika gärna fixa hemma, för det kan ta upp till två veckor. Nu är jag trött på sjuka huset, har ju iallafall varit här i en vecka. Totalt missbedömt från min sida, jag som max skulle stanna över natten... Men det är skönt att jag kommit nånvart. Sjukvården har koll på mig och de tänker inte släppa mig än. Det onda beror mest troligt på mina sammanväxningar och de säger att en kronisk grundsmärta kan bli värre när det är mycket runtomkring. Ja. Ett missfall är ju egentligen ingen bagatell och tillsammans med allt annat som hänt det senaste året så kanske ett bakslag inte är så konstigt. För visst är det lättare att säga att man har ont i kroppen när det är själen som är skadad?? Och min grundsmärta får jag försöka lära mig att leva med. Och går inte det så finns mina doktorer kvar och då får jag komma tillbaka till dem. Så tack ändå för att det inte var en kronisk sjukdom eller något större fel. Nu ska jag försöka kämpa för att min smärta åtminstone håller sig i chack så som den gjorde innan missfallet. För då kunde jag iallafall hantera det. Ska använda min vetevärmare därhemma sålänge. Istället för värmekuddarna här. Det lindrar också smärtan på ett bra sätt. Så skönt att få komma hem. Ikväll blir det fredagsmys.

Det går sådär...

... För de tyckte att jag tog på tok för mycket morfin... ska sluta med det snart. Fast det har gått så långt att jag är rädd för att ha ont. Det är inte särskilt hälsosamt... Att så fort man börjar få ont så tar man en morfintablett av rädsla för att det ska bli värre. Men idag har jag bara tagit en morfin extra, förutom underhållsdosen som jag står på. Och i förrgår som de skulle utvärdera mitt morfin-intag så kom min sjuka svärmor hit ett par våningar upp. Och sedan dog hon. Inte bra. Inte det minsta kul. Trots att det var väntat så gick det väldigt fort. Och jag kan inte finnas till för min man där hemma. Det suger. Jag kan villigt medge att jag tog ett par tabletter extra för att ens orka stå ut. Och för att inte sitta och få ont mitt i all annan sorg. Pissigt. Och jag är fortfarande inlagd. Jag som bara skulle få en spruta och sedan åka hem... De tror jag måste stanna över denna helgen också. Men vi får väl se imorgon.

Permission

En halvtimme utanför avdelningens väggar. Har handlat lite gott i kiosken på bottenplan. Jag stannar här ytterligare ett tag, har gått från morfinsprutor till högre dos av morfintabletter. Och dubbel dos av minipiller. Och jag ska få prata med ett smärt-team. Nu händer det saker. De lyssnar på mig! Tack!

Inlagd.

Igen. Med morfinsprutor. Och hopp om att få svar snart. Jag måste vara en av de mest utredda personerna i Sverige som de inte hitta nått fel på. Frisk som en nötkärna, alla värden är bra. Men jag har så galet ont...

Och tårar lönar sig...

... ett snack med gyn idag, de förespråkar oxynorm, panodil och vetekudde. Efter några tårar och förklaringar om att jag har gjort allt det där och att jag inte klarar mig en sekund till så sa de iallafall att jag får komma in. MEN där finns bara en jourhavande  doktor. Ja. Men det är väl inte mitt problem?! Och, nej, jag överlever nog inte till måndag... Ps. Har jag nämnt att jag INTE är närmare hundra år?? Fast det spelar ingen roll, man kan vara en svartepetter-patient ändå. Råd till er alla: bli inte sjuk eller skadad en helg, det tillåter inte Sveriges välfärd...

Jag hade en tanke...

...att jag skulle trappa ut mina oxynorm (korttidsverkande vid behovs-morfin) och se om jag kanske bara klarar mig med oxycontin (långtidsverkande morfin som man tar 2 ggr/dygn). Så, i ett par dagar har jag varit väldigt restriktiv med oxynormen. Ja, det gick ju bra...tills idag. Herregud, vilken nära-döden-upplevelse! Jag hinner knappt komma innanför dörren och slappna av (för det är när jag slappnar av som det gör som mest ont) förrän jag måste lägga mig dubbelvikt i soffan av smärta. Aj vad ont man kan ha!!! Ovärdigt, onödigt, meningslöst. Tio oxynorm och en oxycontin såhär fem timmar senare gör att jag kan klara av smärtan, men den är långtifrån helt borta. Imorgon åker jag till akutgyn om det inte har gått över. För vem orkar sitta på deras pinnstolar i flera timmar en fredagskväll? Så imorgon. Måste bara orka först... Snälla ödet, bli lite mildare mot mig snart! För jag orkar inte så mycket mer... Amen.

Säger bara en sak...

...moment 22 är jävligt... Inte kunde specialisten jag träffade idag göra så mycket heller. Mer än att klämma, känna, och utesluta att mitt onda är nerv-smärtor eller muskel-relaterat. Inte hade han fått svar på MR heller. Fast det hade jag inte förväntat mig. Stressa inte för min skull... Han skulle iallafall prata med gyn. Och han lyssnade på mig. Det är det inte alla doktorer som gör kan jag säga. Alltid något...

Och varför är jag inte förvånad?!

Det avtalade läkarsamtalet idag ändrades till att jag fick jaga runt en timme efter avtalad tid och ifrågasätta varför de inte ringt?! Jodå, avtalad doktor hade gått på op och den läkaren som skulle ringa hennes samtal hade inte tyckt att det var lönt att ringa mig eftersom den första doktorn redan påbörjat en utredning... Meeeen!!! Tack så j-la mycket att ni tog er tid att meddela mig att ni inte ens tänkt ringa, för det enda jag gör är ju att sitta vid telefonen och vänta på att ni ska ringa! Eller INTE! Jag försöker faktiskt leva emellan mina läkarbesök och telefontider också! Fast att det går sådär... men skit i att se människan bakom personnumret, med era förbannade arroganta sätt!! Och skit i att jag dagligen lever med morfin och smärtor! Och telefontiden som jag väntat på i en månad blev ytterligare två veckor. Så jag säger bara: Stämplad Svarte- Petter patient! Fantastiskt. Färdig-gnällt  för idag. Punkt.

...

Your mother warned you there'd be days like these. Oh but she didn't tell you when the world has brought you down to your knees...

MR

Idag var jag på magnetröntgen. Av tunntarmen. Inte något annat. Fast jag ringde till gyn för sisådär två veckor sedan och sa att på remissen står det bara tunntarm....men? Resten av mig som gör ont då? Fick svar att de röntgar allt vid MR. Ja. Fast så verkade det förstås inte idag...Förvisso var det ju in invärtes-medicinare som skickade remissen.Och han har väl förmodligen inte pratat med gyn kan jag ana... men vi får väl se vad de har kollat upp när jag får svar nån gång... The neverending story.

Ett, två...

tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio... idag är ingen bra dag. Tråkiga besked och massor av smärta. Så ont så jag inte ens kan säga om det är magen eller ryggen som gör ondast. Och ett tråkigt besked på något vi redan misstänkte men fick bekräftat idag. 2013 har inte börjat vidare bra...

Yes

Hell is all about repetition

Lördagen

Gick i det socialas tecken. Träff med fina J, kaffe, gott snack och en liten playdate våra tjejer emellan, även om det mest är mobilspel och så som gäller för deras del numera. Sedan träff med en gammal god vän som det var år sedan jag träffade trots att vi bara bor ett par gator ifrån varann. Kvällen blev aningens sen, det känns idag. Dags att stiga upp nu, en kaffe och en oxicodon, sedan ska man väl vara på banan igen.

Inser

Att det är en falsk upplevelse att jag inte har så ont längre för så fort jag börjar trappa ner morfinet (för jag VILL trappa ut!) så gör det ONT igen :-( Är det ok med en djup SUCK än en gång?? Sju veckor med morfin, min vardag...

Ondheten...

...har för tillfället gett mig en paus. Min onda mage, alltså. Den gör inte ont 24 timmar om dygnet, bara vid beröring(och liiite hela tiden, men uthärdligt). Det ger mig en chans att andas ut. Morfinet ligger för tillfället bara på tre om dagen (25 mg). Skillnad på för bara tre dagar sedan då det var ungefär tio om dagen(50-60 mg). Puh, låt det hålla i sig! Magnetröngten nästa vecka. Hoppas, hoppas att det visar ett svar på mitt onda!

Hade ett litet snack idag...

Med en tjej jag känner som har endometrios, diagnostiserad sedan några år tillbaka. Allt hon berättade stämde in på mig och mina symptom. Eller, ja jag har ju inte svimmat av smärta... än. Men utan morfinet hade jag garanterat gjort det. Ikväll har jag tagit 25 mg morfin och ändå ligger jag här i fosterställning och känner att morfinet inte alls håller det måttet som man kan förvänta sig... Löjligt, eller hur? Morfin. Uppemot 60 mg om dagen. Det skrämmer mig. Och jag har inte ens fått någon diagnos på min eländiga mage än. Vart ska det här sluta egentligen?! Känner mer av hur morfinet gör mig distraherad och mosig i tankarna, ger mig klåda och domningar i händerna och torr mun än smärtlindring någon längre stund. Urfånigt. Och sjukdomen som jag utreds för är vanligare än tex. bröstcancer och diabetes. (Skillnaden är förstås att denna sjukdom inte är dödlig, bara ond och aningens handikappande då den inte ger något vidare utrymme för ork och livskvalitet.) Ändå är detta det bästa jag kan erbjudas?! T.a.c.k...

Doktor-samtal idag...

Idag har jag pratat med en doktor på gyn (troligtvis den enda som jag inte träffat än...), mitt hundrapack med morfinpiller börjar ta slut... Hon påpekade att det var väldigt mycket tabletter som går åt. Ja. Så är det ju men jag kontrade med att jag ska ta dem VID BEHOV, när jag har ont, vilket faktiskt är HELA TIDEN, det är inte direkt så att det är KUL att ta dem men de ger mig en liten möjlighet att leva ett någorlunda normalt liv åtminstone några timmar när jag är på jobbet (för sedan blir det error i soffan när jag kommer hem). Och jag kan ju inte gå sjukskriven sisådär tre månader tills vårdgarantin börjar gälla, eller hur??! Nä. Det tyckte hon ju förstås inte. Så hon skrev ut ett hundrapack till. Tack så mycket. Svartepetter-patienten fortsätter att besvära sjukvården. Undrar vem som betalar för rehab när jag behöver avvänjning? Region skåne med sin fåniga vårdgaranti kanske?!
Man ska vara tacksam för det lilla liksom. Så tack.

Och vinnande tiden är...

...15.00. Då vaknade jag, tröttare än trött. Efter ett nyktert nyår hemma hos en god vän så gick jag och la mig kl. tre inatt. Halv sex gick jag upp och tog två morfinpiller för då hade smärtan hållt mig vaken sedan jag landade i sängen två och en halv timme tidigare. Så. Jag tog visst igen mina förlorade sömntimmar sådär lite under dagen. Det får nog snart bli en ändring på denna fula ovana att sova länge....Tur att mr T tog det lugnt med ölen igår för han gick så snällt upp med barnen och serverade dem frukost på en lite rimligare tid, typ 12 eller nått. Tack och lov att jag var förnuftig nog att skippa vinet och välja morfinet istället, annars hade jag nog dött av smärtor... Och nu undrar jag: är det ens rimligt att leva såhär?!