Många tankar snurrar i mitt huvud. Hemkommen från semestern, utvilade och solbrända. Livet har tagit sig en ny vändning de senaste åren, många tunga beslut har tagits för att få livet att bli så smidigt och bra vi har kunnat göra det med de förutsättningar och motgångar vi har haft. Äntligen har vi kunnat andas ut lite och blicka framåt. Mitt jobb rullar på bra, ledarskapsutbildningar och coachning av olika slag väntar under våren. Mannen har kommit in i sitt nya liv som växelvis familjefar, växelvis hårt arbetande utlandsanställd. Och pang! Ner i skorna igen. Barnen hinner bara börja sin älskade skola efter påskledigheten och ett mail kommer där ledningen meddelar att skolan ska läggas ner. Bara sådär. Utan förvarning. Inte för att den har för dålig undervisning, för slitna lokaler, för lite utbildad personal eller för få elever. Inte heller för att det finns för stora problem på skolan. Utan för att UTVECKLINGEN på antalet förskolesökande pekar på att det söker in för få elever! Enligt någon sorts prognos man gjort!? Inte för att man gjort en marknadsundersökning eller forskat något vidare på hur många elever det egentligen är som tänker söka in till hösten. För de ansökningarna har inte kommit in än. Så ingen vet egentligen varför. Mina barn går alltså på en friskola. Kommunens utbud är magert, rent ut sagt bedrövligt om jag ska vara ärlig. En högstadieskola finns i utbudet. En stökig högstadieskola med många elever och problem med både mobbning och diverse kriminalitet såsom knarklangning och vapenbrott i viss utsträckning. Ja. Jag har visserligen gått där själv, och kan medge att jag smet igenom högstadiet relativt smärtfritt men anser ändå att jag inte vill att MINA barn ska gå där av olika anledningar (ja, knark och vapen är den största anledningen givetvis). Så när en friskola i mindre storlek öppnade i byn så var vi på direkt. Lagom tills tjejerna skulle börja 4:an. Allt för att få ett annat alternativ till högstadie, som nyblivna tonåringar är det givetvis tufft att byta skola till något större och främmande, nya lokaler, nya klasskamrater och nya lärare. Detta ville vi att de skulle slippa. Men nu ska alltså deras skola lägga ner av någon oförklarlig anledning ( för den anledningen man gick ut med i pressen visade sig snart vara felaktig). Så vi har varit på krismöte I veckan och ställt ledningen mot väggen, vilket tog dem lite på sängkanten när de insåg att de uppgifter de haft om skolan varit felaktiga och att vi föräldrar och personal hade betydligt mer fakta än vad de hade. De hade aldrig förr varit med om ett sådant engagemang och så mycket motstånd vid en nedläggning så nu har Stockholm (där huvudkontoret ligger) jobbat hela helgen med alla nya uppgifter och på tisdag ska de komma tillbaka och ge ett slutgiltigt besked om hur de ska göra. Efter ett samtal som jag haft med kommunikationsdirektören i helgen medgav hon att de skött detta oerhört dåligt och att de blivit tvungna att syna den nya informationen för att se om de verkligen gör rätt. För det gör de inte! Och min plan var att låta barnen gå ut grundskolan, sedan kanske vi skulle röra på oss och flytta till Norge eller något för att starta om och bygga upp något nytt. Nu blev tankegången något helt annat. Dags att flytta redan nu kanske? Och låta barnen börja skolan i Norge? För i denna hålan ska dom inte gå om de inte får behålla den underbara skolan som de går på idag. Då kan vi lika gärna starta om våra liv helt, någon annanstans. Jag blir så trött på att det alltid ska vara en massa hinder och problem! Låt mig få ha lite lugn och ro i mitt liv snart!
