Funderingar

Ja, idag har jag grubblat... Hur ska jag göra med min nya blogg, hur funkar det egentligen??
Och vad ska jag ha den till?? Ja, men duktig på dator, det tänker jag iallafall bli, eller duktigare, för lite kan jag ju faktiskt redan. Och detta är ett bra sätt, intalar jag mig. Nu ska jag bara fundera ut vad nästa inlägg ska handla om, för det måste ju finnas ett innehåll, nått som kan verka intressant att skriva om, så mycket har jag redan klurat ut.
Men inte just nu, för nu är det bolibompa och mamma-tid med mina små flickor.

Så, nu e bolibompa slut, barnen nattade, tvätten hängd och teet står på bordet. Nu tar jag lite tid till mig själv och denna dator för att än en gång försöka klura på vad denna blogg går ut på.

Ja, jag är en 32-årig, dagtidsarbetande undersköterska (ja, det finns undersköterskor som ratar obekväm arbetstid) som bor i en liten stad...eh...by, i norra skåne. Här har jag bott största delen av mitt liv, sedan jag var 10 år.

Det är bra att bo lite vid sidan om alla dessa stora städer, i mitt huvud vill jag få det till att det måste vara tryggare så, kunna hålla barnen borta från storstadslivet och jäkten (läs: farorna) som finns i en stor stad. Här har man full koll (ja, det är bra att ha), vet precis vems unge som barnen leker med, vad grannen gör och vad deras husdjur heter.

Barnen ja, jag har två flickor, J och A, tvillingar som fyller 7 år nu i vinter. De går i ettan och är så stora nu, att de själva tycker att det snart är dags att flytta hemifrån ( vi, pappan och jag, har satt 25 år som en rimlig ålder...) Och nej, de är verkligen inte lika varann, ungefär som dag och natt, fast de kommer fint överrens med varann ändå.

Mannen i huset, T, som jag varit gift med de senaste 8 åren ( vi träffades mycket tidigare) , är en arbetsnarkoman a`la byggare Bob, för om han inte jobbar borta på sitt jobb så jobbar han hemma med att bygga, renovera, fixa och trixa.

Ja, renoverar gör vi, kanske inte jämt, men det känns iallafall så. Vi bor i ett hus som byggdes 1940 och det säger sig själv att man får fixa iordning lite om man ska bo i ett så gammalt hus, och det är ju kul när det blir fint, för det ska det bli, nån gång när vi e klara... Sista projektet som jag själv tog mig på ( för jag har också lite oanade talanger) fick mig att inse att trivs gör man givetvis när det blir fint när man är klar med sina projekt men hemmet är mycket mer än så, och då bestämde jag mig för att bli lite poetisk och skapa väggord, bara för att lätta lite på renoverings-tyngden, så det blev mitt nya ordspråk, bilden ovanför.

Ja, nu är blogg-tiden slut, dags för lite kvällsmys och film med mannen T.