Hemlängtan

Idag har jag lite "hemlängtan".  Nästa vecka har vi bott i Norge i 4 månader, tiden bara rusar iväg och jag hinner inte riktigt med. Men på måndag är det tänkt att vi ska köra och hälsa på alla nära och kära, som vi längtar, allihop ♡ Hösten är snart här...jag som ville ha mer sommar, har knappt njutit eftersom denna våren och sommaren har gått åt till flytt och jobb. Vår hyresvärd funderar på att sälja sin egendom. Det gör mig nervös, fast att hon säger att vi givetvis ska bo kvar och att det finns lagar som gäller vid hus - försäljning. Nä, det är nog dags att hitta ett eget hus snart istället. Dags att köra till jobbet snart, jag har ett kvällspass, har varit fri i två dagar nu, så nu är jag rastlös. Ses nästa vecka, Sverige! ♡

Jag bloggar igen...

...inte så ofta... men lite då och då iallafall. Jag trivs så bra med mitt nya liv. Men det jag saknar mest är närheten till alla jag känner. Samtidigt som det är ganska skönt att vara helt anonym, går jag i affären så vet jag att jag inte kommer träffa nån avlägsen bekant, någon som jag kanske inte har lust att snacka med. Samtidigt saknar jag att kunna ringa någon vän och bara fråga om vi kan ses en stund. Vi har ju faktiskt flyttat ifrån en by där vi kände så sjukt många. Här känner vi ingen. Noll personer. Men man kan ju inte få allt.

Livet i Norge är ganska bekymmerslöst. Vi har ett gulligt litet hus och en underbar hyresvärd, henne kan man fråga om allt, om man undrar nått eller inte hittar nånstans. Och jag har ett bra jobb, en massa trevliga kollegor som är väldigt hjälpsamma och förstående över att jag inte kan språket helt 100 än. Tur att jag kan mitt jobb iallafall, 21 år i branschen, det underlättar mycket. Tjejerna gillar sin skola, det var det största bekymret, hur de skulle trivas. Men de trivs bra. Tack för det. Det betyder så mycket.

Och katten, hon fick också följa med. 15 år gammal är hon som en kattunge på nytt. Så det går bra för henne med ;)

Jag är själv lite imponerad över att vi vågade. Vi tog steget ut i det okända, utanför säkerhetszonen, och det blev bra.

We did it! ♡

Så rätt!

Så rätt detta beslutet var! Just nu iallafall, jag har fått lära mig att det man tycker är rätt idag kanske känns helt fel i framtiden. Men just nu är allt så bra! Barnen trivs, både i skolan och i huset vi bor i. De älskar att bo lantligt med skogen som närmsta granne. Jag har ett jobb som är bra, det är inte alls lika utmattande och energikrävande som mitt jobb i Klippan. Så nästa gång vi ska till Sverige så ska jag säga upp mig....Efter 21 år som anställd i kommunen...Lite läskigt men det känns rätt.

Jag älskar att många omkring oss planerar in ett besök hos oss på sin semester, vi har haft besök av en kompis till tjejerna, mina föräldrar och en kär gammal arbetskamrat med make, och idag kommer en kär vän med sin familj. Om ett par veckor kommer min kära samordnarkollega med sin man, det är verkligen så kul att träffa så många som ligger mig varmt om hjärtat! Och att de kommer för att besöka OSS, 100 mil bort ♡

Jag är usel på att skriva här för tillfället men jag har fullt upp att njuta av det verkliga livet (trots att jag jobbar mycket)
Carpe diem ♧

Livet som invandrare

Nu är vi här. I Norge. 2 mil från Trondheim, på landet, i Melhus, Varmbo. 100 mil hemifrån. Jag kan inte fatta att vi gjorde det. Flyttade från vår trygghetszon, lilla hålan i skåne.Tjejerna går i skolan, mannen jobbar och jag ska börja mitt jobb på torsdag. Vi hyr ett litet hus uppe på ett berg. Underbar utsikt och härliga omgivningar. Lugnt och skönt. Flytten gick bra, en flyttfirma fixade hit alla våra saker. En vecka har vi bott här, vi har fortfarande inte kommit iordning ordentligt men det börjar likna ett hem iallafall... Jag känner mig ambivalent men otroligt modig över att ha tagit detta steget ut i stora världen!
Fortsättning följer...

Ödets väg

Jag tror inte enbart på ödet, jag tror att man även har möjlighet att påverka... detta stod i mitt horoskop, och eftersom jag står inför ett av de största vägskälen i mitt liv just nu så känns detta ändå som ett litet tecken på att jag gör rätt... för 12 år sedan tackade jag ja till att bli samordnare vilket har resulterat i min roll som gruppledare.... med stor sorg i hjärtat är jag nu påväg att gå vidare i livet, lämna mitt jobb och alla fina människor jag arbetar med för att starta om med min familj i ett annat land. Ödet ledde mig hit och jag valde att fånga tillfället... ♡

Skytten:

"Om du någonsin skriver dina memoarer Skytten kommer ditt 2016 att gå till historien som det bästa och bitvis även kanske det mest utmanande och utvecklande året någonsin. Det är året då allt vände, allt hände och du tillrufsad i håret och en stirrig blick kom ut på andra sidan upprymd och lycklig efter allt du varit med om men med vinnarpokalen under armen.

Bli inte förvånad om du blir kontaktad gällande möjligheter till nytt arbete, nya projekt eller andra sätt att tjäna pengar. Ryktet om dig och det du kan sprider sig överallt, t o m till utlandet, och möjligheterna att tjäna pengar på det du gör eller äger, kommer vara flera under 2016. Skytten kan ibland få smaka på så mycket framgång att det kan få honom att överväga att lämna allt, för att bara få ha det lite lugnt omkring sig. Se det som att du har nio månader av arbete framför dig, sedan kan du tona ner arbetsschemat en aning och börja kika mot återhämtning och mindre karriärfokus. Du får bara en sådan här karriärchans vart tolfte år så minns att använda den, även om det känns som om du hellre bara reste omkring som nomad under solen i någon öken långt borta."

Det är många gånger man helst hade velat göra det sistnämnda men hur kul hade det varit i längden, ;)

Nya äventyr!

Dags att ta kommando över familjelivet igen! Det var länge sedan vi hade ett vettigt liv som en familj, så beslutet att flytta har varit ett nödvändigt val. Och nu är nästan allt klart! Vi har ett hus, jag har ett jobb och jag har tagit tjänstledigt ett halvår från mitt kära kortvården och ska numera börja arbeta på ett sjukhem i Trondheim. Vår lägenhet är uppsagd från 15 maj och vi har tillträde till vår nya bostad från mitten av april. Ojoj så mycket det blev nu. Och vad spännande det ska bli! Och skrämmande..... från denna lilla håla som jag bott i, i 30 år, till ett nytt land, en storstad och nya utmaningar. Fast vi kommer att bo en bit utanför, på landet, och tur är väl det för det känns mer som hemma än en storstad.  Så. Melhus - Trondheim,  here we come!

Mina beslut

Det är komplicerat.  Svårt att veta vilken ände man ska börja i. Om två veckor ska jag till Norge. Tanken är att söka jobb. Och att titta på vart vi kan tänkas bo. Det enda jag med säkerhet vet är att jag vill ha tillbaka mitt familjeliv. Min man. Mitt liv tillsammans med honom, att han är delaktig i mitt och tjejernas liv. Att jag inte ska behöva känna mig så ensam. Starta om vårt liv. Glömma allt som varit. Allt det jobbiga. Det känns som om det är en miljon saker som tynger ner mig. Måste bort. Det kanske inte är svaret på mina känslor men det är iallafall en början... Pratade förresten med min doktor i veckan. Efter en nogrann undersökning med magnetkamera så visade det sig att jag inte alls har endometrios. "Bara" sammanväxningar och ont. Ont varje dag. Lär dig leva med det, det blir inte bättre än så här och det finns ingenting att göra. Suck. Ja. Deal with it. Som med allt annat. Acceptera och sluta gnäll, efter att ha haft "en misstänkt diagnos" i tre år. Tur att jag iallafall stod på mig och tjatade mig till en ny undersökning, så jag slapp gå hela livet och tro att jag lider av en obotlig sjukdom. Ska även på ett möte i Malmö för en second opinion. The neverending story...