Jag mår bättre. Känner mig skör men relativt smärtfri. Och jag har börjat jobba igen. En dag denna veckan, tre dagar nästa vecka på grund av svärmors begravning, hade hellre jobbat fem dagar och haft henne kvar i livet förstås. Men hon var mycket sjuk och allt gick väldigt fort så man får tänka att det var bäst så för henne. Veckan därefter är det sportlov. Då jobbar jag bara två dagar, semester tre. Barnen måste också få lite kvalitetstid med sin mamma. Det har varit mycket för dem med, men de är så tappra och tålmodiga. Sedan måste jag börja jobba mina fem dagar i veckan igen, annars är väl risken att man blir lite lat... Vad gäller mitt tillstånd så tror jag ändå inte fullt ut på att allt det där galet onda bara berodde på missfallet. Lite självinsikt har jag väl ändå. De säger ju förstås att jag har mycket sammanväxningar som kan göra ont. Men jag har inte släppt teorin om endometrios helt... Men vi får väl se, kanske bäst att inte veta allt. Nämnde jag att jag har börjat skriva en bok? Lite terapi om mina senaste elva år. Skrivet i tredje form. Jag är redan uppe i en lagom stor pocketbok, men den är långtifrån klar än. Det kommer att bli en bestseller under kategorin; Allt som kan gå fel gör det, enligt Murphys lag. Och sedan ska jag leva lycklig i alla mina dagar. För nu räcker det. Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar