Det är komplicerat. Svårt att veta vilken ände man ska börja i. Om två veckor ska jag till Norge. Tanken är att söka jobb. Och att titta på vart vi kan tänkas bo. Det enda jag med säkerhet vet är att jag vill ha tillbaka mitt familjeliv. Min man. Mitt liv tillsammans med honom, att han är delaktig i mitt och tjejernas liv. Att jag inte ska behöva känna mig så ensam. Starta om vårt liv. Glömma allt som varit. Allt det jobbiga. Det känns som om det är en miljon saker som tynger ner mig. Måste bort. Det kanske inte är svaret på mina känslor men det är iallafall en början... Pratade förresten med min doktor i veckan. Efter en nogrann undersökning med magnetkamera så visade det sig att jag inte alls har endometrios. "Bara" sammanväxningar och ont. Ont varje dag. Lär dig leva med det, det blir inte bättre än så här och det finns ingenting att göra. Suck. Ja. Deal with it. Som med allt annat. Acceptera och sluta gnäll, efter att ha haft "en misstänkt diagnos" i tre år. Tur att jag iallafall stod på mig och tjatade mig till en ny undersökning, så jag slapp gå hela livet och tro att jag lider av en obotlig sjukdom. Ska även på ett möte i Malmö för en second opinion. The neverending story...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar