söndag 14 augusti 2016

Jag bloggar igen...

...inte så ofta... men lite då och då iallafall. Jag trivs så bra med mitt nya liv. Men det jag saknar mest är närheten till alla jag känner. Samtidigt som det är ganska skönt att vara helt anonym, går jag i affären så vet jag att jag inte kommer träffa nån avlägsen bekant, någon som jag kanske inte har lust att snacka med. Samtidigt saknar jag att kunna ringa någon vän och bara fråga om vi kan ses en stund. Vi har ju faktiskt flyttat ifrån en by där vi kände så sjukt många. Här känner vi ingen. Noll personer. Men man kan ju inte få allt.

Livet i Norge är ganska bekymmerslöst. Vi har ett gulligt litet hus och en underbar hyresvärd, henne kan man fråga om allt, om man undrar nått eller inte hittar nånstans. Och jag har ett bra jobb, en massa trevliga kollegor som är väldigt hjälpsamma och förstående över att jag inte kan språket helt 100 än. Tur att jag kan mitt jobb iallafall, 21 år i branschen, det underlättar mycket. Tjejerna gillar sin skola, det var det största bekymret, hur de skulle trivas. Men de trivs bra. Tack för det. Det betyder så mycket.

Och katten, hon fick också följa med. 15 år gammal är hon som en kattunge på nytt. Så det går bra för henne med ;)

Jag är själv lite imponerad över att vi vågade. Vi tog steget ut i det okända, utanför säkerhetszonen, och det blev bra.

We did it! ♡

2 kommentarer:

Jenny sa...

Det dummaste med vänner som flyttar till Norge är att man inte bara kan ringa och säga "hej är du hemma, jag kommer på kaffe?".
Man kan ju hälsa på i Norge. Och Norge kan hälsa på i Sverige. Men det kommer alltid att eka tomt i en vrå i hjärtat. Fast det får det vara värt, om du lovar att du har fått sinnesro.
Puss!

Helen sa...

Och platsen i mitt hjärta som tillhör dig, den försvinner aldrig ♡ Vi kommer till Klippan v.35, boka in det i kalendern ♡♡♡