Älskade familjen har åkt till Trondheim. Mannen ska jobba, tvillingarna E ska utforska deras eventuellt blivande hemstad. Och jag ska sitta här hemma och vara nervös och orolig, som den hönsmamma jag är... Det kändes som en bra idé att de skulle följa med mannen till Trondheim över lovet, lite miljöbyte och äventyr. Nu vet jag inte längre. Har aningens ångest över denna lilla tripp, och de har inte ens kommit fram än.... Tanken var att de skulle flyga, lite tåg, flyg och buss. Det visade sig att alla biljetter var slutsålda ( från halvtomt plan till fullbokat på en dag, har typ aldrig hänt förr...) så det blev bara till att skicka gamla bilen till verkstad för en genomgång om den skulle palla med en lång roadtripp, 4000 :- senare så var det till att packa in allt för att köra 12 timmar norröver. Min kära familj kommer väl fram sisådär mitt i natten, ett eller nått. Och jag ska jobba. Det är nog bra för hönsmamman att släppa taget lite. Men mina älskade är 100 mil ifrån mig! Har aldrig varit ifrån dem såhär länge förr ( jo, mannen, men aldrig barnen). Jag slutar nog hyperventilera på fredag natt, när de väntas komma hem igen. Sålänge ska jag våldgästa mina vänner runtomkring, jag började idag med kaffe och gott snack hos finaste J, fotsätter imorgon med en tripp till staden och en liten date med kära L, en vän som jag träffar alldeles för sällan. Jag ska nog få dessa dagarna att gå också....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar