Förlåt, förlåt! Livet far fram i en rasande fart. Oj, vad jag inte hinner med allt jag vill (blogga bland annat...) Men jag lever, har det till och med ganska ok. Faktiskt. Har dragit ner på tempot en hel del, känner mig inte lika stressad längre. Jo. Jag jobbar jämt, som vanligt. Mannen min har börjat veckopendla, numera är han hemma fredag kväll till måndag kväll, det känns bra, nu kan vi planera våra liv lite bättre. Ett beslut är taget (ja, till 99% iallafall). Så vi letar boende i Trondheim, en liten flytt dit är på g. Ett äventyr, en ny erfarenhet och en nystart i livet. Jag har ansökt om "autorisasjon", något jag måste ha för att få jobba i Norge. Spännande, skrämmande och roligt. Allt på samma gång. Mitt jobb har jag haft så länge nu så det är nog dags att lämna över stafettpinnen snart. Någon annan kan få ta det ansvaret nu. Jag är nog lite sugen på att gå tillbaka till vanlig undersköterska, har varit samordnare i sisådär 12 år ( minst), gruppledare i ett år. Kanske jag ska söka jobb på sjukhus? Det har jag aldrig jobbat på, kan nog bli kul! Men jag har inte bestämt mig än, får nog åka till Trondheim och besöka lite arbetsgivare tror jag. Men först ska jag genomlida lite olika läkarbesök här hemma i Sverige. Min onda mage vägrar bli bra. En ny MR är beställd (får se om man kan få en tid inom vårdgaranti-gränsen, det kan man aldrig vara säker på), en second opinion från malmö/lund också. Min läkare vet inte vad hon ska göra mer, hon pratar om att försätta mig i konstgjort klimakterium, men jag motsätter mig det innan jag har en fastställd diagnos, min diagnos är ju bara ställd på anamnesen, därför är den inte helt säkerställd... Vill inte ändra en massa i min medicinering och utsätta min kropp för något sånt utan att veta om det ens hjälper. Det räcker väl ändå att jag äter 3 hormonpiller om dagen... Livet gör sina svängar ibland. Jag tänker, att om det inte blir bra att bo i Norge så ska jag åberopa 40 års-kris. Men saker och ting blir inte bättre än vad man gör dem till. Och tjejerna är snart tonåringar, ju äldre de blir desto svårare blir de att flytta på. De tycker det ska bli spännande, ett nytt land, ett nytt liv. Först ska de vara med i en julshow här i byn, samma folk (eller en del av dem) som var med i bruksspelet i somras. Älskade show-biz, jag vill att mina barn ska få den chansen jag aldrig fick (eller vågade ta), de bara älskar det! Och musikaliska är de med, dottern A plockar ut låtar på gitarren , pianot, vilket instrument som helst typ, efter en veckas övning spelar hon gitarr som om hon gått på gitarrlektioner i hela sitt liv... och dottern J sjunger varenda låt hon gillar som en riktig pop-prinsessa, spelar in och lyssnar, vågar leka med sin röst. Hon sjunger nästan jämt. Trondheim ger dem oändliga möjligheter att vidareutvecklas, det vore slöseri att inte uppmuntra dem att följa sina drömmar ♡
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar