Träffade en före detta vikarie på jobbet idag under sorgliga, annorlunda förhållanden. En vikarie som vi hade för x antal år sedan (sådär 7 - 8 år sedan...) "Jaha", diskuterade vi, "så du blev sjuksköterska? Ja, en annan är ju kvar här" (20 år som undersköterska nästa år... det tål att funderas på). "Ja", svarade hon, "men då har du ju antagligen hittat rätt?! Rätt person på rätt ställe liksom?" Sen sa hon till sin nära kära (min vårdtagare) "Här kommer du att ha det bra, det är så skönt att veta att du är i så goda händer". Ja. Mer än så behövs inte för att förstå att det jag gör (det vi alla gör, vi undersköterskor som utför under i vardagen) varje dag, vecka ut och vecka in, gör skillnad. Har förstås aldrig tvivlat på vad jag gör och hur jag ska göra det för att det ska kännas rätt. Men ibland kan andras åsikter kännas som en tacksam bekräftelse på att man faktiskt kan sitt jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar