Och orkeslös. Mannen har åkt igen. Vet inte om han kommer hem i oktober....kanske i slutet av månaden. Han har blivit erbjuden fast jobb på firman (istället för via bemanning som det är nu). Ett riktigt bra erbjudande. Nästan så det inte går att tacka nej... Så nu får vi vänja oss. Han är 100 mil bort, flera veckor i sträck som jag är ensam. Om allt, alla beslut, alla måsten, om allt som ska göras. Bara att handla, diska, tvätta, städa, hjälpa med läxor, laga mat, det tar evigheters tid att göra allt själv. Varje dag. Sa jag att jag jobbar alla veckans vardagar också? Inte så mycket utrymme över till bara mig. Inte för att jag behöver så mycket ensamtid men just nu känns det nästan som om jag tappat bort mig själv lite.... Och barnen är så trotsiga första veckan när han åkt. Svårt att vara pedagogisk då, jag blir bara så trött och orkeslös. Och frustrerad och tjatig. De är inte ens tonåringar än, hur ska detta sluta? Jaja, den som lever får se. Nu har jag gnällt av mig lite.
4 kommentarer:
Men du. Du behöver aldrig vara dina barns pedagog. Du behöver vara deras mamma. Du "sörjer" (eller vad man ska säga, men du fattar) också när han åker. Inte bara barnen.
En mamma har känslor i sitt utövande. och de känslorna behövs.
Stora kramen. Och huuuu för era stora beslut ni måste ta jämt och ständigt. Det är ju inte direkt Aftonbladet eller Expressen...
Nä.....det är mitt liv. Bergochdal-banan deluxe. Men men. Det som inte dödar, det härdar.....väl? Eller?
Mmm. Men var tar Helen vägen i detta, säger då din stränga vän, och puttar in dig i ett hörn;).
Kaffe, vin, promenad? Snart?
Allt det där vill jag ha!Vin, kaffe, promenad 😊:) Helen är i hörnet, längst in där hon brukar vara,sist i kön, sist på att göra listan. Jag är sämst på att tänka på mig själv. Fy skäms på mig. För det är ju faktiskt jag som är huvudrollsinnehavaren i mitt liv....
Skicka en kommentar