Opedagogisk

Och orkeslös. Mannen har åkt igen. Vet inte om han kommer hem i oktober....kanske i slutet av månaden. Han har blivit erbjuden fast jobb på firman (istället för via bemanning som det är nu). Ett riktigt bra erbjudande. Nästan så det inte går att tacka nej... Så nu får vi vänja oss. Han är 100 mil bort, flera veckor i sträck som jag är ensam. Om allt, alla beslut,  alla måsten, om allt som ska göras. Bara att handla, diska, tvätta, städa, hjälpa med läxor, laga mat, det tar evigheters tid att göra allt själv. Varje dag. Sa jag att jag jobbar alla veckans vardagar också? Inte så mycket utrymme över till bara mig. Inte för att jag behöver så mycket ensamtid men just nu känns det nästan som om jag tappat bort mig själv lite.... Och barnen är så trotsiga första veckan när han åkt. Svårt att vara pedagogisk då, jag blir bara så trött och orkeslös. Och frustrerad och tjatig. De är inte ens tonåringar än, hur ska detta sluta? Jaja, den som lever får se. Nu har jag gnällt av mig lite.

Ojoj

Plötsligt händer det. Mannen och jag tog tåget till stora staden. Åt och drack gott hela eftermiddagen,  sedan hem till hålan och puben (Harrys faktiskt, fina grejjer) och fortsatte vår kvalitetstid där en stund. Kan inte minnas när det hände senast. Det var nog på tiden. I övermorgon försvinner mannen till grannlandet igen. Träffade en vän på puben som undrade om han blivit utsläppt nu. Permis svarade han.... 😉

Bra så

Tavlan är upphängd. Och profilen redigerad så min enda följare (;)) kan se en uppdaterad jag. Och en uppdaterad bild på mitt ny-uppbyggda hem. ♡

Symbol

Här är den. Tavlan som symboliserar en lååång färd....Flera år lång. Mycket kämpande. Och ljuset i tunneln (eller, alle'n i detta fallet). Vägen leder mot gatan till huset vi bodde i. Denna tavlan får bli den slutgiltiga punkten i det kapitlet. Så. Punkt. Dags att vända blad och skriva ett nytt kapitel nu.

Mina bostäder

På dessa ställen har jag bott. Förutom mitt nuvarande föräldrahem och ett par lägenheter de första åren efter jag flyttat hemmifrån, även de ligger i Klippan. Annars är detta de övriga husen som jag bott i. Född på Hammarö, första skolåren i Markaryd och mitt första egna hus i Klippan. Och givetvis där vi bor nu. Där jag nog kommer stanna en lång tid framöver, i vår nybyggda marklägenhet (nedersta bilden är före-efter att marklägenheten byggdes, en före detta bil-affär). Lite av min historia. För den som bryr sig.

Nu är det höst

Regnet smattrar på takfönstrena.  Jag och tjejerna har sett film och ätit godis ikväll. Jag somnade som vanligt på soffan och nu ligger jag här och vill inte riktigt somna om än. Lite ensamt. Mannen är 100 mil bort. Funderar på livets tvärkast och undrar hur många gånger de senaste åren som jag slitits mellan hopp och förtvivlan. Det är många. Men nu känns det som om jag står på stadig mark igen för första gången på länge. En behaglig känsla. Så skönt och energigivande det har varit med en omstart, precis vad som behövdes.

En tavla

Funderar på en tavla till vårt vardagsrum.  Istället för en vit vägg. Denna tavlan får bli en symbol för det vi lagt bakom oss och för det vi är på väg emot (ser ni ljuset i tunneln?). Bilden tog jag för något år sedan, i precis rätt tid, just innan hösten gav upp och vintern tog vid. Alle'n vid parken i vår lilla håla.

Ensam.

Mannen åkte till jobbet i morse. Nu ses vi inte förrän i slutet på månaden. Och jag är ensam. Gräsänka. Drar hela lasset själv med trotsiga förpubertala tjejer, läxläsning, matfixande.  Och allt annat som hör vardagen till. Och imorgon har vi övernattning med jobbet. Tja, varför inte?  Jag är ändå så sönderstressad så det spelar ingen större roll... Fast det ska förstås bli kul också. Men stressigt.