fredag 16 november 2012

Det är såhär det ligger till...

Har kämpat från och till i ungefär tio år nu med återkommande smärtor i magen som inte kunnat förklaras på ett "enkelt" sätt som blindtarmsinflammation, magsår eller något liknande... En flyktig förklaring om sammanväxningar på grund av tidigare operationer i magen x flera är det enda man kommit fram till... Någon enstaka undersökning (+ ytterligare en operation för sju år sedan) som inte visat något konkret och smärtstillande piller gång på gång... Men inget som gett mig en definitiv förklaring och smärtbefrielse... När jag orkar (vilket inte är alltid) eller när jag inte längre står ut (för sjuttionde gången) så kontaktar jag en läkare utan att egentligen veta vart jag ska börja... gyn? husläkare? akutmottagning? Tror jag har träffat över tio läkare för samma smärtor nu... Utom för två månader sedan när jag fick missfall för då berodde ju faktiskt smärtorna på det. Men det har inte blivit bättre sedan dess. Så än en gång har jag hoppat in i vårdens ekorrhjul för att söka efter ett tillfredsställande svar på min onda mage. Än en gång har jag kontaktat min vårdcentral. Och denna gången har jag äntligen träffat en doktor som inte tycker att det är ok för en 35-åring (snart 36...) att ständigt ha ont! Tack! Han förstår att piller, akupunktur och smärtföreläsningar inte är svaret för mig. Han har remitterat mig vidare, till ultraljud av diverse vitala organ, prover på olika tänkbara kroniska sjukdomar, specialister som faktiskt vet vad de pratar om och vidare till magnetröntgen som kanske kan ge en klar bild över vad problemet är. Med en liten känsla av att vara en besvärlig patient som i ren desperation sätter mina egna diagnoser i nuläget och som diskuterar diverse tillstånd (där en rad olika sjukdomar skulle kunna passa in i mina diffusa symptom) så kan jag bara krasst konstatera att jag har blivit en "Svarte Petter-patient", en sådan som ingen läkare egentligen vill ha, utan att vara vare sig gammal eller multisjuk och utan att nöja mig med att det är såhär det måste vara. Dock en belastning för att jag inte kan fixas på en gång och för att jag inte nöjer mig med att knapra olika effektlösa piller längre. Känns lite som den oändliga historien faktiskt...Suck...Trötta mig... Så. Färdig-gnällt för denna gången också.

3 kommentarer:

Anette :-) sa...

Då håller jag tummarna för att du kan få ett besked nu! Det är inte ok att gå runt och ha ont!

Helen sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Helen sa...

Tack, nä man kan liksom bli tokig för mindre :-(