Kan bara konstatera...

... att värdigheten försvinner ganska snabbt när man efter att ha försökt leva ett normalt liv idag måste ligga i fosterställning och knapra oxynorm för att inte ha en känsla av att gå av på mitten... #my curse#

Älskling!

Tack för min fina dag! Denna lilla ljuslykta fick jag med en kommentar om att den speglar min personlighet. I nöd och lust, min älskade man!
#Live Love Laugh#

Min önskelista...

....imorgon fyller jag 25 (för elfte gången...). På min önskelista fanns en TV. Vuxen som man är så var jag med och handlade den själv... Så man får vad man vill ha liksom (för om mannen hade fått bestämma så hade det nog blivit en 70-tummare.... ). Tyckte den här var lagom och fin och jag är verkligen värd en såhär fin present efter alla eländigheter om jag själv får tycka...
Nu ska jag mysa i min soffa framför min stooora TV resten av kvällen.  Här kommer en före-och en efter-bild. Håll till godo :-) (alltså, det är den nedersta bilden som är på den nya TV:n...för den som inte förstod...)

Objektivt

Så är jag trots min nuvarande ödes-misär lyckligt lottad med min fina familj omkring mig. Värre kunde det kanske varit ändå... Trots ödets orättvisor...men vem sa egentligen att livet skulle vara enkelt?

Är det tillåtet att gnälla liiite mer...?

Äter ungefär 10 smärtstillande tabletter om dagen, långtidsverkande morfin, korttidsverkande morfin, långtidsverkande antiinflammatoriskt, alvedon.... Det gör att jag kan genomlida en hyffsat smärtfri dag... Men så ovärdigt! Hur blev det såhär tokigt?! Mitt missfall öppnade visst dörren till pandoras ask och jag känner mig galet maktlös... Jag behövde inte detta också i mitt bagage. J-la skitår. Och ja, jag gnäller på tok för mycket just nu och det finns ju alltid de som har det värre...

Känns som om jag är slutkörd...

Efter femton timmars sömn ska jag nu stiga upp och tackla denna söndagen på bästa möjliga sätt. Har ju ett halvt apotek med smärtstillande att ta hjälp av. Det var inte såhär det skulle vara, jag avskyr att ta mediciner, kemikalier, men det finns just nu inget annat val...

Hemma

Efter en horribel natt på sjukan med en jobbig medpatient i sängen bredvid är jag hemma med en hel påse morfinpreparat mot min onda mage. Behandlas som om jag har endometrios just nu men det är inte sagt som diagnos än..
So the nightmare continues...Tror resten av denna pestiga lördag tillbringas i sängen (...gnäller den bittra gamla tanten...)

Mina duktiga <3

Första utvecklings-samtalen på den nya skolan för tjejerna är avklarade. Så stolt mamma jag är, de är så duktiga och skötsamma, mina små hjärtan! Än så länge gillar jag den nya skolan riktigt bra, Vilken fin kontakt de har med barnen! Det känns riktigt bra :-) Var förresten hos doktorn idag för ultraljud av min onda mage... Ja vad kan man säga? Ruta ett tycks vara ett moment 22... Tar en tramadol sålänge och inväntar ruta 2...

Det är såhär det ligger till...

Har kämpat från och till i ungefär tio år nu med återkommande smärtor i magen som inte kunnat förklaras på ett "enkelt" sätt som blindtarmsinflammation, magsår eller något liknande... En flyktig förklaring om sammanväxningar på grund av tidigare operationer i magen x flera är det enda man kommit fram till... Någon enstaka undersökning (+ ytterligare en operation för sju år sedan) som inte visat något konkret och smärtstillande piller gång på gång... Men inget som gett mig en definitiv förklaring och smärtbefrielse... När jag orkar (vilket inte är alltid) eller när jag inte längre står ut (för sjuttionde gången) så kontaktar jag en läkare utan att egentligen veta vart jag ska börja... gyn? husläkare? akutmottagning? Tror jag har träffat över tio läkare för samma smärtor nu... Utom för två månader sedan när jag fick missfall för då berodde ju faktiskt smärtorna på det. Men det har inte blivit bättre sedan dess. Så än en gång har jag hoppat in i vårdens ekorrhjul för att söka efter ett tillfredsställande svar på min onda mage. Än en gång har jag kontaktat min vårdcentral. Och denna gången har jag äntligen träffat en doktor som inte tycker att det är ok för en 35-åring (snart 36...) att ständigt ha ont! Tack! Han förstår att piller, akupunktur och smärtföreläsningar inte är svaret för mig. Han har remitterat mig vidare, till ultraljud av diverse vitala organ, prover på olika tänkbara kroniska sjukdomar, specialister som faktiskt vet vad de pratar om och vidare till magnetröntgen som kanske kan ge en klar bild över vad problemet är. Med en liten känsla av att vara en besvärlig patient som i ren desperation sätter mina egna diagnoser i nuläget och som diskuterar diverse tillstånd (där en rad olika sjukdomar skulle kunna passa in i mina diffusa symptom) så kan jag bara krasst konstatera att jag har blivit en "Svarte Petter-patient", en sådan som ingen läkare egentligen vill ha, utan att vara vare sig gammal eller multisjuk och utan att nöja mig med att det är såhär det måste vara. Dock en belastning för att jag inte kan fixas på en gång och för att jag inte nöjer mig med att knapra olika effektlösa piller längre. Känns lite som den oändliga historien faktiskt...Suck...Trötta mig... Så. Färdig-gnällt för denna gången också.

<3

I know I live in my own little world but they know me here <3

Mina barn mår lite konstigt...

.... Bleka och otäcka. Kanske de är lik sin mamma en aning . Hehe... Happy halloween!

(för övrigt mår jag ungefär som jag ser ut... Men det är en helt annan historia...)